Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifva tillräckligt uttryck. Meu visst måste det i alla fall
med-gifvas, att sutumau af Flemings egenskaper, adderad till summan
af Carl IX:s, skulle tillsammans utgjort ett qvantum, som
sannolikt söndersprängt det mått af slikt, en mensklig varelse förmår
i sig inrymma. Och menskligheten hade ju ändock nästan mer
än nog af sorten, ehuru qvintessensen af dessa kraftämnen
blifvit utminuterad på tvänne subjekter.
Men om än den basis, naturen gifvit dessa tvänne
hjelte-lynnen, var för båda gemensam, och deras begär efter makten
■6tadse förblef detsamma, hade de likväl af sin olika ställning
uti lifvet låtit böja sig i ganska olika riktningar. Fleming,
ehuru icke född på thronens trappsteg, kände dock en
emot-ståndig lust att tränga sig dit så nära som möjligt. Redan
genom sin födsel ganska högättad, hade han genom sitt äktenskap
med systern till eu bland Gustaf Wasas gemåler hunnit detta
mål ännu närmare. Konungagunsten skulle göra resten: och
den gjorde det. Så öfverhopad med äretitlar, hvilka betydde
verkliga embeten, har aldrig finsk man varit som Klas Fleming.
Redan af sin födelse hade likväl hertig Carl blifvit ställd
så högt, att Fleming, om han ej beslöt sig att bryta med alla
för honom heliga pligters bud, icke vågade låta sin äregirighet
blicka dit opp. Men hvad båtade det konungasonen, för
hvilken ej det toma bländskenet kring thronen utau endast
maktens realitet derpå hade värde? De tre konungar, hvilka den
ene efter den andre stego opp på Gustaf Wasas thron, stod
hertig Carl så nära som skuggan kroppen : men de buro
kungakronan. medan han, hvilken dock visste med sig sjelf, att endast
han var kronan värdig, trycktes af hennes frånvaro ännu mer
än de andre af hennes tyngd. Hvilken pröfvotid för denna
brinnande själ att under en hel menniskoålder, i lifvets vår,
dess sommar, ja intill höstens gräns, nödgas dämpa
äregirighetens, herrsklystnadens lågor, så att de icke, brytande alltför
våldsamt ut, borttogo det enda skenet, han eftersträfvade:
skenet att ej uppenbart kränka besvuren rätt! Men också hvilken
lärotid! Att störta tvänne konungar och dels regera öfver, dels
göra ständig opposition mot den tredje, utan att vilja synas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
