Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
let uppträdande personer framkalla. — Vår åsigt rierom, att de
naturliga makterna utöfvat på Lidners sinne det allra högsta
inflytande, vinner en ny bekräftelse, då man eftertänker, huru
mäktigt han gripes af hvarje yttring från moderskänslans sida.
Ifrån vår moders famn hafva vi ju alla utgått nr naturens sköte,
och genom sin moder sammanhänger ju allt lefvande närmast
med alltings urmoder, naturen. Ej underligt således, att
sensationen af detta förhållande är så öfvermäktig i Lidners själ.
Till och med framom de oroliga bilderna af ^yttersta domen’”
tränger sig hans egen moders gestalt; och knappt tinnes en
dikt af honom, der lians patos har nåiiot så när fritt spelrum,
hvarest ej moderskänslan illustreras genom de mest patetiska
deklamationer. Man får således taga för afgjordt, att besagde
känsla skall befinnas vara behörigen representerad äfven i
Lidners historiska sorgespel. Också uppträda i hans Erik XIV ej
mindre än tvänne slika representanter. Att den tappra ttkong
Märta", Nils Stures fru moder, ej blifvit lottlös vid fördelningen
af denna representation, förstås af sig sjelf. Betraktad från
synpunkten af den deklamatoriska höjd, hvarpå Lidner, såväl af
egen böjelse, som för att ej blifva efter sina klassiska mönster,
hade ställt sig, kan redan kong Märta göra kung Erik priset
stridigt i afseende å det intresse, hon hos skalden väckt eller
åtminstone är ämnad att väcka hos åskådaren. Huru torftig
betydelse, det enkelt naturliga, det, som ej yttrar sig i
konvulsio-ner, utan i ett okonstladt sätt att vara, egde för Lidner, visar
sig äfven i hans uppfattning af den andra framställda modrens,
Catharina Månsdotters, i verkligheten så milda, hän- och
under-gifiia karakter. Vare det uog sagdt för att utpeka den
vidunderliga riktning, skalden gifvit den arma, fallna drottningens
lynne, då vi omnämna Catharinas blodtörstiga utrop till hertig
Carl i femte aktens nionde scen. Lågande af hämndbegär emot
den vilde Stenbock deklamerar hon med sitt barn i famnen
sålunda:
— ttMitt barn du gråta ser,
x Som i sin faders namn hans blod af dig nu ber.’”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
