Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för alla deras förnimbara anderöster, som Lidner
beklagligt-vis var.
I känslan deraf, att vi så högt som någon uppskatta den
svenska Byrons skaldiska förtjenster, hafva vi utan förbehåll
vidrört Lidners poetiska brister. Våra anmärkningar voro ieke
ämnade såsom tadel. Man tadlar ej Etna, då man ej kan
tillerkänna det någon synnerligt stadsuppbvggande skicklighet, ehnru
det invid beneil i k tiner k lostret i Catanea uppstaplat en massa af
lava. som nästan liknar en mur. Och lika litet söker man rycka
skaldekransen från Lidners af sorgen tecknade, brinnande panna,
fastän man visar, att han röjt föga historiskt sinne i det
historiska sorgespel, hvari han troligen af yttre anledningar
föranleddes att försöka sig. Också erkänna vi gerna, att man kan
vara hundradefallt större, historicus, utan att ändock förmå dikta
ett historiskt drama, hvari så mycken poetisk skönhet skulle
uppenbara sig som i Lidners mest misslyckade stycke. Och
hvem kan begära, att en skald, som, lik en drömmande, irrade
genom de hvardagligaste menskliga förhållanden, utan att
någonsin blifva i dem rätt hemmastadd, skulle i den högsta
verklighetens gårdar, historiens, känna sig såsom barn i huset? Lidner
tyckes för öfrigt äfven sjelf haft en föreställning derom, att han
i sin Erik XIV gått vilse på ett fält, der de lagrar, som
egentligast tillkommo honom, blott sparsamt växte. Medan han lefde,
öfverlemnade han ej sitt stycke åt publiciteten, utan begagnade
det blott såsom en poetisk allmänning, hvaröfver han egde fri
dispositionsrätt; ty mer än en gång gjorde han derpå
uthugg-ningar och inpassade derur lösryckta ställen i sina andra dikter.
En artist, äfven om han vore så ytterst fördomsfri, som Lidner
så i ett som annat hänseende ofta visade sig, aktar ej det arbete
högt, hvilket han icke tvekar att hugga i bitar, liksom den
falska modren, öfver hvars anspråk Salomo dömde, var villig
att göra det med sitt föregifua barn.
Och likväl uppenbarar sig äfven i Lidners i allmänhet så
ohistoriska dikt en flägt, nära beslägtad med den anda, som
genomgår ett ädelt folks historie, då detta vaknat till fullt
medvetande af sig sjelft. Let är en flägt af patriotisk lyftning, på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
