Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammangjuta de så disharmoniska beståndsdelarna i Erik XIV:s
karakter stundom krönts af lysande framgång. Särdeles högt
uppskatta vi bland annat den konst, hvarmed Börjesson förstått,
så vidt möjligt var, att rådda konungen ifrån nesan att sjunka
alltför djupt i beroende af sin själsstarke gunstling. Hade
skalden velat förklara Eriks alla onda handlingar genom det onda
inflytande, Göran Persson på honom utöfvade, skulle ej en enda
ibland dem blifvit deraf förskönad, men konungens svaghet
endast ännu mera blottställd. Nu sträfvar deremot Erik med allo
makt att emancipera sig ur sin själs lifegenskap; och hans
kamp för dess oberoende ser derjemte ut såsom en strid för de
bättre makterna i hans väsende.
Det vore oss ett stort nöjt* att kiuina längre qvardröja
vid framläggandet af alla enskildta partier, som bidraga att
gifva skönhet åt den lysande tafla, livarpå Börjesson tecknat
Erik XIV såsom hufvudtigur. Men vår kritik skulle då få ett
omfång, nära nog jemförligt med diktens eget. Vore det oss
tillåtet att närmare, än hittills kunnat ske, utpeka de olika
ljuspunkter, som gifva glans åt det hela, skulle vi måhända
helst stanna vid Börjessons teckning af drottning Christinas
förebild on laid: den tjusande prinsessan Cecilia. Hvilken eld,
hvilken passion har ej skalden gjutit i de färger, med hvilka han
målat den kärleksvarma furstinnans brinnande drag! Vi tro, att
ej ens Börjessons mästare, Calderon, har att uppvisa en eldigare
och präktigare skrifven scen än tredje aktens fjerde i aErik XIV”.
Här var onekligen ett ohejdadt slöseri med skönhet i
Correggios manér alldeles på sitt ställe. Men kan detsamma
sägas om den långa elegiska idyll, skalden funnit behag i att
vira, — liksom en ändlös, af alla blomster, som beteckna tro,
hopp och kärlek etc. etc. sammanflätad guirlaud — omkring
den afgrund, vid hvars brådjup Erik står, redo att störta dit
neder? Det är oss omöjligt att i femte aktens sjunde scen se
annat än ett stycke för sig, som intagit sin plats i högsta
oberoende af det hela. Ty med bästa vilja förmå vi ej fatta,
att menniskor i Eriks och hans gemåls ställning kunde
öfver-lemna sig i nödens yttersta stund åt så menlösa svärmerier som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
