Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft en bostad, dit han kunde vända igen, när han af t. solens
långa skugga’’1 förmärkte, att tiden dertill var inne. Nu var
det annorlunda. Han var väl genom sin illgerning emanciperad
och fri som fogeln, som vilddjuret i skogen. Men för honom
fanns ingen varaktig stad mera. Den fridlöse ex-slafven var un
äfven husvill. Derför jublar han så gräsligt, så länge solen
ännu lyser öfver honom, och menniskorna kunna förnimma hans
hån emot dem alla, hvilka äro i besittning af det, som höfves
menniskan.
t,Men när mörka natten stundar11, då är det förbi med
det febervilda jublet: han sjunker utmattad tillsamman på sin
obanade gångstig i ödemarken, och det i dagsljuset uppblåsta
öfvermodet smälter ihop såsom gyckelspelet af en bubbla.
Äfven nedanom den lägsta ställning, hvari han menat sig kunna
råka: vallhjonets har Kullervo åter störtats ned. Han fattar
rysligheten af att vara ej blott faderlös, utan ock beröfvad allt
menskligt deltagande i hela verlden — ,,armotoin“ säger den
finska dikten med oefterhärmlig uttrycksfullhet. Och han
begynner grubbla öfver sitt eländes ursprung, d. v. s. upphofvet
till hans egen eländiga varelse. När han utropar:
„Hvem kan mig väl hafva skapat,
Hvem mig, arme man, ha danat
Att för evigt hemlös irra,
Vanka under blåa fästet!“
springer utropet ganska naturligt fram ur hans situation. Men
då han längre fram i sin klagovisa påstår:
„Ej jag vet, hvem gaf mig lifvet“ o. s. v.
der denna sats nästan för paradoxalt att kunna förstås efter
orden; hvadan vi häraf, äfvensom af Here andra anledningar
togo oss friheten att redan i början af vår afliandling yttra
några små betänkligheter angående detta ställes antenticitet,
åtminstone i dess helhet. Vi medgifva likväl, att den allegoriska
vändning *), Kullervo gifver sin påstådda okunnighet om hvem,
*) Allegorin är för öfrigt den rådande grundtonen i hela det
ifrågavarande stycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
