Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes fotter I voyage pittoresque några fjerdedels mil utauför
stadsporten. Med herr Runeberg är förhållandet helt
annorlunda. På tusenfaldigt sätt röjer det sig, att han sjelf vandrat
i skog och ödemark ocli der lyssnat till orrens spel, då
morgonen grytt, och till trastens slag, då dagens brand längesedan
slocknat, vaggat på böljan, då solen slagit sina gyllene bryggor
deröfver, och kämpat med den, då stormarne korkat, opp sina
tusende gröna, fradgande champagne-buteljer. Denna förtrolighet
med liafvet röjer sig i en, åtminstone hos vanliga magistri
docentes, ovanligt hög grad bland annat uti den för några år
sedan i „Morgonbladet“ införda ypperliga berättelsen
„I,uren-drejaren.“ Ingenstädes skönjes likväl bos honom herrligare, huru
ofta ocli framför allt huru han betraktat naturen än i tredje
sången af „Hanna.“ Med sådana ögon kan den icke ses af
någon, som ej lefvat uti den, ej älskat den med hela sin själ
såsom sin första kärlek, ocli som endast någon gång trädt dit ut,
emedan det dock hör till saken, lik den, hvilken beslutat att
framtvinga en fullvigtig romantisk berättelse från medeltiden,
och stadd i slik lofvärd afsigt helt uppskrämd vågar sig in uti
en skräpig rustkammare och, ständigt befarande, att någon
rostig lijelm skall nedfalla och krossa pysslingens hufvud,
uppgör i brådskan ett fragmentariskt inventarium öfver hvad der
kan förefinnas, för att vid tillfälle beskrifva ett eller annat, som
kunde passa till dekoration för den styfva herr riddarens oviga
uppträdande på scenen.
Hufvudsakligast af denna kärlek till Guds herrliga, lugna
natur härflyter väl en af de egenskaper, hvilka företrädesvis
karakterisera hen- Runeberg som skald, hans i vår af en oro,
som ej känner namnet på det den egentligen vill, skakade tid
ovanliga, sjelfbeherrskande lugn, som fullkomligt vet det och
derför också vanligtvis kan detsamma. Väl säger Tegnér skönt,
att skalden ej bör betraktas som en talande, men snarare
såsom en röst; dock är detta äfven i så måtto sannt, att sjelfva
rösten något så när röjer, huru lieskaffadt det bröst är, hvarur
hon ljuder. Runeberg hör ej till dessa »fantasiens martyreru,
hvilkas eget lidande, ju mera hjertgripande det uttalar sig, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
