Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
desto högre grad väcker samma pinsamma känslor lios alla dem,
som höra utbrotten deraf; ty dessa själens jemmerrop och dess
förtviflans tandagnisslan förekomma ofta nästan lika tröstlösa
som Filoktetes’ af den lekamliga smärtan frampressade — om
jag skall våga medge, att de så förefallit mig, då sjelfva
Sofokles satt dem i sin lijeltes mun. Den llunebergska sånggudinnan
uppträder deremot snarare som ett helgon, om hvilket man ej
rätt vet, då man betraktar dess saliga frid, antingen det redan
kämpat ut sin strid och behållit segern, eller om det icke
nåddes ännu af någon iskall fläkt från orons vidsträckta vingpar.
Man vore böjd att tro det senare, då man besinnar den
oskuldsfulla, i ordets skönaste bemärkelse barnsliga glädje, som strålar
mot oss öfver allt ur hans dikter; man vore frestad att förmoda
det förra, då man märker, huru fritt från allt sentimentalt pjunk,
huru starkt detta lugn är, sådant endast det kan vara, som
bestått profvet. Huru dermed nu ock må vara förhållandet,
visar sig lugnet hos denne skald icke sådant som hos en eller
annan bland hans bröder i Apollo, livilka i motsats mot tidens
oroliga andar sätta sin ära i ett alltför sött joller, uti att se
glada ut, ehuru de tro sig försmäkta under 995.1 till en del
kanske litet tillkonstlade smånätta q val, medan deremot de
andra åtminstone på fullt allvar brottas på lif och död med
gigantiska, som huggit sina blodiga örnklor djupt i deras hjertan,
och visa sig — om än hela verldens lycka skulle ramla under
skakningen — lika obekymrade som den fallne jätten, om
hvilken Pindarus sjunger, då det eldsprutande berget, som han
sökte ifrån sig vältra, på honom var kastadt. Aldrig företer
sig friden, som hvilar sin vinge öfver de Kunebergska dikterna,
lik det stagnerade vatten, som stänges af en trång damm.
ungefär af samma slag, som den af .Qvinnornas" gummors goda vän
hofrättsrådinnan Pr. framtrollade, med otäck grönska öfverhöljda;
den ligger skimrande för oss som det strandlösa Söderhafvet,
då Pvrosama meddelat det en solig glans, och som äfven då,
när oro spörjes under dess yta, dock eudast lånar färgen af
himmelens herrliga azur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
