Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det upptäckta misstaget så mycket som detsamma, åt hvilket så
ofta erbjöds denna outtömmeiiga källa till fröjd, nämligen
Heim-dalls eget menlösa barnasinne.
Ehuru hårdt det kan synas att attackera herr Runeberg
på nästan den enda punkt, der Heimdall vid sin första „kittling“
hade den godheten att lemna honom oskrapad, måste jag väl
dock, trogen mitt kritiska kall, fram med den anmärkningen,
att i „Hanna“ förekommer, hvad uttrycket beträffar, ett och
annat, som tyckes vara, om också just icke poetiskt sjelfsvåld,
likväl något, som närmar sig till en nog långt drifven frihet af
samma slag. Sålunda låter t. ex. Hanna förljuda ett:
..Sådana flickor, som jag, —
— gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas/1
hvilket visserligen är ett temmeligen ovanligt sätt att göra
någonting frivilligt, äfven om det gällde en sådan bagatell som
en förmälning. Väl kunde herr Runeberg till försvar för sin
fras åberopa en ganska nobel auktoritet, nämligen borgmästarens
i Kråkvinkel, hvars ädla sträfvande gick derpå ut att tvinga
folk att frivilligt ropa hurra! men mycket vore väl dermed
icke vunnet i det hela. Oaktadt mitt åtagna stränga
anmärk-ningsvärf måste jag likväl göra skalden den rättvisa, att det
icke är de hög- och vällärde herrarne, som på det tadlade
sättet låta sina ord falla, men endast den okonstlade, sjuttonåriga
landtflickan och dylika personager, och deremot skulle jag väl
knappt vid ett annat tillfälle än just detta ha något att påstå.
Samma rättvisa fordrar äfven af mig, att jag fäster läsarens
uppmärksamhet på det till och med hos Runeberg ovanliga
välljud, hvarmed versen i ^Hanna” nästan öfverallt sväfvar fram,
lätt liksom perlor på sammet, såsom en rysk författare säger
om en sin landsman. Med sådana, som dessa:
„Tyst var vinden, en flägt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
Kärlekens smältande säng, från ensliga stigar besvarad,
Hördes ur dalarna blott; och ibland till de döende ljuden
Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af echo,"
kunna knappt Nicauders:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
