Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det konsterfama dånet af sina kritiska kamrar samt surrandet
af vederbörliga iilar, och som finna oändligt mera behag uti ett
arbetes fel än i dess förtjenster. Hvar helst de än må söka
vatten på sin spikhammare, i „Nadeschda“ flödar det ej. Ty detta
skaldestycke är ett konststycke i hög och ädel mening. Den
glädje, det kan bjnda på, är således minst af allt fröjden öfver
brist på fulländning. Men den. som lyckats skapa ett sådant
verk, bör väl lättare än mången trösta sig öfver det
menskligheten vidlådande felet, att en sällan förmår göra alla till nöjes.
Nadesclulas skald torde omellertid icke utan en riss skygghet
med ett nytt arbete framträda inför publiken. Ilan har numera
intagit en ställning, hvilken på en gång är den vackraste, men
derjemte äfven den brydsammastc, hvari en författare kan råka.
Han har visat sig äga stora anspråk: och dessa hafva icke med
njugghet blifvit erkända. Icke blott de, hvilka till ersättning
derför, att de lärt sig utantill den frasen, att herr Runeberg är
en utmärkt skald, tro sig af honom kunna fordra obestämda
orimligheter, stå hotande, molnskockande i fjerran för
författarens blick. Äfven billigare läsare begära, kanske ej utan skäl,
till genskänk för sin frikostighet, att förhoppningarna ej skola
fullt motsvaras: de borde äfven en smula bedraga, men så att
de hålla mer, än de utlofvat. En stylit och hans vederlikar af
alla slag hafva någongång vunnit ära dermed, att de hållit sig
evinnerligen fastspikade vid samma hederspåle, tills himmelens
fåglar bygt sina nästen med dem vidlådande tillbehör på deras
hjessor. Hvad, som har lif, måste stiga. Men det steg, som af
den stigande ej tages framåt, halkar oviikorligen nedåt, då han
sträfvar med bruten styrka mot höjden. Luftens sångare,
lärkorna, tyckas göra ett undantag från denna regel. Efter
godtycke höja de sig i det blå och sjunka åter mot markens stoft,
utan att tonen märkeligen försämras. Men öfver det trånga
omfånget af deras tonvågor sväfvar anden icke såsom öfver
jordens sångares. Och just derför äro dessa ohjelpligen hemfallna
under regeln.
Vi hafva redan ofvanför antydt, att hen- Runebergs sångmö
i ,_JXadeschda“ utvalt den bättre delen. Den har höjt sig. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
