Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaldeförmåga har i dessa sina utgjutelser utvecklat sig till en
rymlighet, som mången äfven bland dess närmaste vänner
kanske hit intills icke tilltrott den äga. Än mera, vi tveka att
uttala det, men tro det dock, att (,NadeschdaV1 är ibland de
mångsidigaste konstskapelser, den nyare tiden frambragt. I antikens
förmåga stod det än mindre att producera något sådant. Vi
anmärka detta förhållande också af det skäl, att man med rätta
sökt och funnit med densamma en förvandtskap uti herr
Runebergs skaldenatur.
Likt en af forntidens lyckliga öar, rik, blommig, med en
utsläckt vulkan i sin medelpunkt, med bestämd begränsning,
men utstakad af verldshafvet, höja sig dessa sånger. Ytterst
stiga de dock opp ur folkpoesins djupa, kristliga grund. Vi
kalla den kristlig äfven derför, att först kristendomen adlat
äfven slafven till folk, till menniska. Hos de klassiska nationerna
kunde en Xadeschda, en Miljutin, en Wladimir ej blifva
föremål för sångens fria konst. Snarare hade anden förmått höja
dem till utö/ningen deraf, såsom det visade sig uti den för
kristendomen alltmera mognande Romarverlden. Sjelfva den
antika idyllen leker endast med sina figurerande herdar, med
hvil-kas mensklighet det sällan är så allvarligt menadt. De äro
ofta nog endast symboliserande, genomskinliga dockor, ur hvilka en
förnämare, men ej högre mening framskymtar. Äfven den milde,
humane Virgilii ekloger lemna derpå kanske starkare bevis än
det grekiska idyll-triumviratet. Hos dem alla är dock djuret,
det fauniska i menniskan, det framstående. Menniskan ligger
neder ännu, fjettrad af naturmakterna.
I uNadesclidar‘ liksom i Runebergs öfriga sånger ligger
tjusningskraften främst i hans förmåga att göra fri i skön gestalt
den ädelhet, som i menniskans natur under alla förhållanden
ändå ytterst dväljes bunden. I de tider, i hvilka vi lefva, eger
denna skaldeböjelse utom annat behag äfven kontrastens. Det
fordras kärlek till att sålunda se. Ej under således, om mycket
af hvad den ser på djupet, är förtaget för andras blickar. De
varsna ju täckelset, larfven, bojan; men till den höge, ehuru
böjde fången tränga de icke. — Man har bitterligen ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
