Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vådeldssken, som ställer också de hvardagligaste figurer i en
poetisk dager.
Dessa flygtiga hänvisningar till allmänt kända fakta torde
här förslå. De erinra derom, att ännu då, när det moderna slägtet
tyckes ullra mest aUägsna sig från primitiva förhållanden, saknaden
af detta förlorade paradis slingrar sig omkring alla generationer
såsom ett gemensamt familjedrag. Sjelfva Landlingen, hvilken
dock nu, liksom i alla tider, mindre ofta låter hänföra sig af
fantastiska sympatier, har åt det hållet uppsökt sitt hjelteideal
i våra dagar. Verlden såg väl med hemsk bäfvan den gigantiska
handlingskraften hos framtidsmannen, den på de högsta höjderna
af tidens bildning thronaude Cavour, inom några ögonblick
neder-brytas. Men medan lifvets lågor ännu brunno inom denne störste
bland Itali’ ns tre gränsereglerande vulkaner, öfverhöljde smädelsen
både nära och fjerran idogt med sin dy den lava, jätten kastade
omkring sig. Och redan nu, fastän dessa lågor så nyligen slocknat,
bär verlden ganska sällan på sin tunga hans namn. Men sjelfva
smädelsen försötmar sitt hån med en smula honung, när det
sprutas mot Garibaldi. Och låt denne gengångare från den antika
verlden gå tillbaka till sina store fäder, då blir det ett clamamus,
som ljuder från verldens alla väggar utan ända — tills verlden
åter får annat och andra att tänka på.
I alla tider gällde den stora handlingen såsom en bland
verldens sjelfskrifna stormakter. Den gäller så ännu, medan
poesin allt mer och mer nedsättes till en makt af andra, kanske
tredje rangen. Det är likväl icke ensamt denna allmänna
förminskning af poesins inflytelser på menskligheten, som vållar,
att äfven den mäktigaste dikt i våra bygder icke skulle förmå
framkalla lika starkt genljud som dånet af en kanon uti Italien
eller till och med susningen af Garibaldis sabel derstädes. Ekot,
återkastadt från Alperna och Apenninerna, ljuder helt annorlunda
än ett dylikt, då det stiger ned från Näsebacken. Och klangen
af svenska tungomålet hinner på långt när ej fram till samma
gräns som Sveriges höga hjelterykte. Men så långt det språk
når, i hvars färger aFänrik Ståls Sägner” klädt sig, hafva de
framträngt med en styrka, som man knappt mera tilltrodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
