Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för dem ej förlorade, ehuru först deras senaste ättlingar hade
nöjet att deraf göra ett allt omfattande bruk.
Men ett mellanskof egde likväl rum och det gjorde på det
djupt förbittrade judafolkets sinnen ungefär samma intryck, som
I>öbelns menskliga godhet åstadkom på „Ffthund1\ hvilken till
samhället stod i lika förbindelse som detta folk. Den under
senare hälften af adertonde århundradet allt mer verldsomfattande
filantropin begynte draga sig till minnes, att äfven judarne
ii mlock voro på sätt och vis menniskor. Än mer: man erinrade
sig, att menskligheten hade dem att tacka för icke så litet. Under
den konung, hvilken ej blott uppställde såsom princip, utan äfven
efterlefde densamma, att J hans stater hvar och en skulle hafva
rätt att bli salig efter sin fason1", andades judarne åter en gång
friare, än fallet hade varit sedan par årtusenden tillbaka. Det
verkade underbart, otroligt. Öfver den hårda skorpa, som
be-täckte en tillbakatryckt, stelnad förbittring, uppvällde en hel
ström af de menniskovänligaste känslor. Det var genom Moses
Mendelssohns och hans vänners hjertan denna ström banade sig
väg. Och i Lessings stora själ utvidgade den sig till ett haf
utan strand, hvarur u Nathan den vise” uppstod fridsällare,
för-soningsrika^e än Neptunus i den antika dikten.
Denna i solskenet af de kristnas välvilja upptinande
nymosaiska Jordanflod slukades dock snart nog af ett nytt Dödens haf,
bittrare, mot allt lefvande fiendtligare än det gamla geografiska.
Samma krijtliga tolerans, som hos Mendelssohn hade framkallat
behofvet att visa, huru välförtjenta deraf hans stamförvandter
voro, utöfvade på den efterföljande generationen en alldeles
motsatt verkan: den vanliga, som i alla tiaer varseblifvits, då slafvens
boja plötsligt brustit. På den urgamla argbeten, som äfven i
dess välmakts tider utmärkt det intolerantaste bland .alla folk,
liade hopat sig ofantliga nya lager, hvilka, oåtkomliga för all
frisk luft, efterhand öfvergått till förruttnelse. När de så länge
förhånade, förtryckte, förtrampade omsider fingo öppna sina
bjer-tans hela förråd, dunstade derur en onska, tillräcklig att förpesta
ltela verlden, ehuru den hittills ännu knappt hunnit rå ens med
hälften deraf, emedan smittans utbredning icke öfrerallt förefunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
