Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nersta förborgade kastas ut till rof åt vredgade makter. De
största evolutioner, som inom Sägnernas personligheter uppenbara
sig, äro väl de, hvilka omforma Molnets broder och isynnerhet
aFähunds" inre menniska, hvadan också den sistnämnda kanske
är den äfven i modern mening mest tragiska figur, Sägnerna
hafva att uppvisa. Men de stationer, deras sinnesförändring eger
att genomlöpa, äro dock både få och korta. Det behöfves blott
en smula solsken fallande från menniskogodhet på aFäliundsTl
förisade bröst för att göra honom till en ny menniska. Det är
egentligen endast till att bivista försoningen, vi äro kallade
såsom vittnen. Det tragiska i hans öde ligger i det hela bortom
hans uppträdande inför vår blick. At denna bjudas så godt som
endast resultater af det redan föregångna.
Och detsamma gäller i hufvudsaken äfven om den antika
tragedin. Medan den moderna enligt sin natur fordrar, att allt
det förnämligaste af ämnet nära rörande händelser skall
framträda inför våra ögon i lefvande handling, finna vi oftast, att
det grekiska dramat förutsätter, att de mest bestämmande, i den
tragiska hjeltens öde djupast ingripande omständigheterna redan
hafva försiggått långt förr, än vi äro i tillfälle att göra hans
bekantskap. Också äro dessa omständigheter vanligen alldeles
oberoende af hans egen viljas bestämmelser — på samma sätt
som också Fähunds ställning till lifvet i Sägnerna uppfattas och
företer sig. Den tragiska situationen beherrskar i det antika
dramat med en ännu vida större makt än i det moderna de
menskliga varelser, som befinna sig insnärjda uti dem. Det
kommer sig deraf, att i det förra ett yttre Öde oemotståndligt råder
om de dödliga, medan, såsom nyss antyddes, den nyare tragedin
förflyttat i de handlandes eget bröst en betydlig del af det öde,
hvaraf de drabbas och för hvilket de duka under. Någonting
motsvarande det antika Ödets oundvikliga makt finnes väl äfven
i och för Sägnerna. Och denna Ödets vederlike och gengångare
är sjelfva kriget, mot livars allt motstånd nedbrytande öfvermakt
de fåfängt spjerna. Men det förstås likväl lätt, att i en på
modernt sedlig grund så bygd dikt som denna bestämmelsen och
ansvaret för handlingssättet icke ryckas bort från menniskornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
