Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underligare var det således, att hans goda hjerta ej förbittrades,
hans fromma sinne ej vändes till harm och hämdlystnad. Hvad
hade det kostat en sådan jätte som Sven Dufva, hvilken
alldeles lugn gör ensam front mot en hel fiendtlig kår att i en stund
af ursinnig vrede förderfva halfva sitt kompani, deri inberäknad
dess utmärkte chef. Men Sven Dufva kan aldrig bli ursinnig.
I hans goda hjerta lår ej ens .,lambsens vrede“ rum. Han gör
allt sitt till för att vara sina begabbare till nytta och nöje.
Han är godmodigare, än sagornas jättar pläga vara. I stället
för att förvandlas till en vrångsint, skadelysten materialist, hvars
högsta njutning är att åstadkomma ruiner, blir han tvärtom
idealist på sitt vis. Det längsta yttrande, man känner af denne,
till sitt eget innersta tillbakastötte jätte, uttalar i ett
sammandrag, nog kort att rymmas inom hans trånga hjerna,
hufvud-summan af hans idealistiska lefnadsfilosofi. Det lyder så:
— — här går allt helt afvigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.
Sägnen om Sven Dufva är således icke, såsom man
kanske vid första påseende vore böjd att förmoda, en apoteos af
dumheten, hvilken behöfver ett komiskt slut för att icke råka i
motsägelse emot sitt innehåll, sin tendens. Grundidén, som
genomgår dikten är väl ett slags kommentarie öfver bibeltexten:
saliga äro de audeligen fattige. Men salighet tillerkännes ej
den ilska, feghet, bakslughet, som ganska väl låter para sig med
andelig fattigdom af sämre sorten. Det är
uppoffrings-villighe-ten, som retiexionslöst går i döden för att uppfylla sin pligt,
hjeltemodet, som ej har nog vett att vika undan för någon
fara, den heroiska instinkten, som drifver den af alla andra
högfärdigt tillbakasatte att ändock framhärda i sin trohet och
„gå ensam“ till sitt mål: det är allt detta, dikten låter
öfver-gjuta Sven Dufvas andeliga fattigdom med vackra strålar af
försoning och förklaring. I stället för att, i likhet med hvad
så mången annau skulle varit frestad till, begagua Sven Dufvas
kolossala dumhet och otymplighet endast till skottafla. mot
hvilken en nära till hands liggande satir kunnat uttömma hela in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
