Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ven mången annan en förlust, som hör till de bittraste, man i
lifvet kan röna: förlusten af någonting, hvilket man aktat och
beundrat högt. Hvem har väl i forna dagar utan rörelse läst
Geijers, redan för närmare femtio år tillbaka diktade tvänne
^dödsoffer"1, af hvilka det första är helgadt ut ^ Wilhelm
Schwe-rinsT; skugga? Och läser man nu detta stycke ånyo, som
tycktes en så förträffligt förr, huru obetydligt och ämnet föga
värdigt förekommer det oss ej! Det är Itunebergs ttWilhelm von
Schwerin’’1, som vållat detta vankelmod i våra tycken. Och
beklagligt är, att så skett. Men en sådan omkastning af känsla
och åsigt äfven hos Geijers varmaste beundrare erbjuder den
ojäfaktigaste måttstock för bedömandet af Sägnernas, på en gång
af den varmaste lyriska innerlighet och den högsta dramatiska
åskådlighet utmärkta dikt.
Sitt andra adödsofferx hembjöd Geijer åt bröderne Ramsays
hjelteminnc. Sägnerna hafva ej direkte inlåtit sig i täflan med
honom angående detta ämne. Medelbart hägrar det likväl i den
fridfulla, fastän dystra grafkors-glansen af ^Främlingens syn”.
Den visar oss ett minnets tempel, af moderskärleken helgadt.
Detta stycke hörer till dem, i hvilka Sägnerna, i stället för
person och fakta, framställa den verkan, de efter sig lemnat.
Vi träda i denna minnenas tysta helgedom med samma känslor
som i Roms ödsliga Pantheon. Ett klarare ljus, än det de
vanskliga kandelabrarne förmå sprida under dess hvalf, kan blott
flyta dit ner ofvanifrån ur de eviga källorna af himmelens sol.
Moderskärleken, som hvarje q väll säger sitt tysta godnatt åt
sina förlorade älsklingars bilder, måste hoppas på en morgon,
hvars gryning återförenar de af jordens skuggor skilda föremålen.
Ty det är ej en spartansk moder, som dödat de inenskliga
känslorna i sitt bröst, ^Främlingens syn” ställer för våra blickar.
Men så kristligt undcrgifven hon än är, eger hon likväl rätt
att vara stolt öfver att åt sitt land hafva framfödt söner, dem
detta ej glömmer, fastäa hon sjelf längesedan tagit godnatt af
sin, efter jordens mått, odödliga sorg.
Oändligen mycket hemskare än intrycket, som
qvarlemna-des af dessa bröder, hvilka fortlefva i deras fosterlands stolta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
