Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana sidor hos sina vänner, som erbjödo ett fritt spelrum för
munterhet. Men också stannade det inom gränserna af — lek.
Äfven då hans glada skämt måhända kunde tyckas drifvet nog
långt, låg deri likväl en hjertlighet, en frånvaro af allt argt,
som förmådde också den, hvilken varit föremål derför, att ej
harmas, men snarare älska honom ännu varmare än förut.
Ja! jag har ännu aldrig känt en man, i hvars våld det
stått i högre grad att vinna tillgifvenhet och vänskap, då han
sjelf med dessa känslor mötte någon. Äfven ännu varmare
känslor öppnade för honom mer än ett ädelt, rikt hjerta. Jag
tror knappt, att det hade funnits någon blomma, som icke känt
sig säll, om han velat för alltid fästa henne vid ett sådant bröst
som hans eget. Endast något berg, stvft och orörligt, stolt
öfver det osmälta guld, det vetat sig ega i sitt våld. skulle
måhända velat göra motstånd. Men huru kunde väl en sådan själ
som Wredes få det infallet att sålunda försätta berg — eller
bergtagas ?
Dock, huru skön, huru lockande än framtiden med en
blommig lycka i sin förgrund måhända mången gång tedde sig
för hans nngdomsfantasier, vågade han likväl ej låta hlicken
deraf fängslas. Han ansåg sig ej berättigad till att vara
egen-nyttig nog att fästa vid sitt eget hjerta ett annat älskande, så
länge hans öde ej stod på fotfästen, beträffande hvilka han icke
behöfde befara, att de kanske snart nog kunde svigta. Måhända
skulle ett sådant aldrig läggas för hans lefnadsstig, hviskade till
honom aningar ur molnen, hängande öfver dagar, som ännu icke
grytt. En inre, allt mera oemotståndelig drift — troligen
ammad redan af de första bamdomsintrycken, hvilka sjelfva voro
resultater af förhållanden, fortgående genom århundraden — och
fostrad sedan af anderöster, af vestanflägtar burna till honom
från en kust, som ej alltid varit främmande för Finlands söner,
lockade honom bort — bort ditåt, hvarifrån de klingat. Den
manade honom att vända ryggen åt sina faders jord, och han
gaf — ehuru först efter långlig strid — vika för den. Och
detta var det enda stora fel, hans lif företer. Men stort är
det visserligen. Det hör till de förunderliga motsägelserna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
