Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De anmärkningar, jag tagit mig friheten i förbigående
framkasta, skola, enligt hvad jag hoppas, antyda, att det ej Ur
brist på facer, ur hvilka den kan betraktas, men tvärtom deras
mängd, som förorsakar svårighet vid teckningen af en trogen
bild af det sista Finska kriget- Jag återkommer än en gång
till min, redan ofvanför uttalade öfvertygelse, att Rabbe Wrede
var af natnren utrustad med alla de snillets och än mera — hvilket
här hade varit hufvudsak — hjertats anlag, hvilka fordrades för
att uppfatta hvarenda af dem. De utbildades, dessa anlag,
såsom äfvenledes blifvit antydt, i annan riktning. Men det vissa
är och förblir städse, att han aldrig skulle hafva helt och hållet
förglömt, att Finland skänkt honom, jemte lifvet, detta hjerta.
Han skulle således ej haft hjerta att ur ifrågavarande krigs
utgång skörda det resultat, att Finlands folk framgent borde lefva
på idel förtviflans bittra nödspis, eller att försätta detta folk, likt
ett backstuguhjon, på sina forna, ofta nog dystra minnens ugn
för att endast derur inandas all sin lifsvärma. Nej, nej! Till
den grad förfärligt kunde Rabbe Wrede icke förgäta, hvad han
var skyldig sina fäders jord — huru snart denna ock må
förgäta honom sjelf.
Men skulle ock hans minne öfver allt annorstädes
förklinga, känner jag likväl en hamn, hvari det fortlefver i troget
hägn. Den hamnen är ju Eder egen krets, mina Herrar,
hvilken vi hoppas skall obruten fasthållas från slägte till slägte,
föryngrad städse af nya länkar i de sig afiägsnandes ställe.
Genom sin vackra gåfva har Wrede fästat sitt minne vid något,
som — jag hoppas det lika innerligt, som jag det önskar —
skall varaktigast fortlefvä inom Savolaks-Karelska afdelningens
brödraförbund, hvad helst inom och utom det må böja sig
under förvandlingens oföränderliga lag. Jag menar afdelningens ej
förkolnande kärlek till vetenskap och konst. Den sörjande
vänskapen fasthåller gerna tron derpå, att — lika länge som
samma elf, ur hvars våg sången brusade, hvilken ljöd kring
Rabbe Wredes vagga, skall höja sin djupa suck vid den snart
mossbelupna graf, fosterjorden, tidigt tagande honom tillbaka
till förlåtande barm, öppnade åt denne sin hemsjuke, älskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
