Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han redde sig att aflägga en sådan inför en högre
domarestol. Här hade han numera intet annat att förbida än en graf.
Men denna skulle öppnas, der hans och hans fäders vagga stått,
i det gamla fädernehemmet, hvilket liksom väntat, att han finge
sluta sina ögon till, innan det ginge bort i andra händer —
hvartill förebud af mer än ett slag icke saknats. Då och då
svärmade likväl ännu en ljusnande önskan fram, att, när våren
brutit isbojan från naturens fängslade lif, han än en gång måtte
få blicka ut på dess skönhet tillsammans med en svensk skald,
hvilken han förstod att älska mer, än hans fädernesland gör det,
Denne hade gifvit honom sitt löfte att låta vårens vindar blåsa
bort bekymren från sitt sinne i skötet af detta finska Albano.”
Och gerna skulle väl han hafva hållit, hvad han lofvat. Ej blott
åt menniskan hade mycket erbjudits under dessa
sommarsol-skensnätter. Äfven skalden skulle hafva inbergat rika skördar
i en sådan omgifning — hans gästvän ingalunda derifrån
undantagen. Väl hade Wrede, ehuru man lätt kunnat förmoda
motsatsen, sjelf icke öfvat skaldernas vågsamma konst. Men han
hade för den en själ så öppen som någons. Och han var en
personlighet, hvars bild hvilken skald som helst skattat sig
lycklig att kunna troget återgifva. Har det någonsin skett? Jag
känner det icke. Men mångeu gång har det fallit mig in, att
tecknarinnan af ttAxel Löwensterns” ädla gestalt haft Rabbe
Wrede för sin fantasis klara ögon. Huru än dermed må sig
förhålla, slår likheten blicken med underbar förvåning.
Och våren kom. Och vid dess värma smältej fjettrarne
hän från den frigjorda naturen. Men det var ej dödens, utan
jordlifvets boja, den löste från sjuklingen. Ännu en gång
tycktes den försagda vintern vilja uppbjuda alla sina krafter för att
återeröfra sin förlorade plats. Kom denna kyla deraf, att ett
rikt, varmt hjerta mindre klappade på jorden? —Vi tväjfas
snart,“ var Wredes sista ord till mig, då vi skiljdes. På
jorden skedde det dock ej mer. Men skall jag tro, skall jag
önska, att hans ord nu, mer än annars, sviker? Väl dock den,
hvars yttersta känsla, liksom hans, kan vara: „Gud! hvad jag
är lycklig 1“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
