Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverlägsenhets ringmurar. Det var den hjertligaste försonings,
det var glildjens lugn öfver att så hastigt som möjligt kunna
godtgöra ett förhastande, hvartill han erkände sig hafva gjort
sig skyldig. Att hettan likväl aldrig hos honom kunde lösgöra
en råhet, eljest smidig och undergifven, men der den tror sig
saklöst få bryta fram, rusande ut lik ett vilddjur, hvars
stängsel vådelden antändt — detta behöfver naturligtvis ej ens
anmärkas. Der hans känsla någon gång svallade för ett ögonblick
öfver, skedde det endast af samma orsak, som gör att vinet J
brusar opp — den, alt det är godt. Och om han efter en
sådan stund ännu hade deraf qvar något minne, så var det utan
undantag endast för att med stigande välvilja omfatta den, han
förmenade sig ha förorättat. Ty det var omöjligt, att hos
professor vor Bonsdorff hade kunnat röja sig detta lumpna, men
oförgängliga agg till en person, hvilken man aldrig kan förlåta
de oförrätter, till hvilka man endast sjelf emot denna gjort sig
skyldig. Hans försonlighet sprang fram ogrumlad af någon
beräkning, af hvad slag den än varit, ur ett hjerta, som ej tänkte
och ej förmådde tänka någonting argt, och derför måste den
äfven tränga djupt i hvarje barm, hvari något godt kunde
rymmas. Och hvem skulle väl ha kunnat vara nog trångbröstad att,
äfven i fall ens egen ömtålighet någon gång dermed kommit i
kollision, ej förlåta honom, om hans nit för sin vetenskap förde
honom bortom gränserna af den städse omtänksamma
beräkningen. Och mig veterligt var han också icke behäftad med något
annat fel än detta. Men sådant bör ju, om också endast för
dess ovanlighets skull, åtminstone ursäktas.
Men detta var icke det enda sällsynta hos professor von
Bonsdorff. Det fanns i hela lians väsende en guldren redlighet,
jag ville nästan kalla den en ridderlighet, som gjorde, att
densammas karakter låg oförställd, öppen, som ett menniskoöga
framstår för hvarje annans blick; och deraf anser jag den stora
lätthet för hvar och en härröra att uppfatta densamma, så ovanlig
den, ty värr, än kunde just i detta hänseende anses vara. Den
skymdes ej af en enda molnfläck af skrymtan, af begäret att
till bländsken förvandladt återkasta det ljus, han obekymrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
