Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sårade, förblödande jätte på klippig strand, lågo nationerna
maktlöst på kanterna af blodade fält, der så mången lager
skiftevis blifvit skuren, att slaget tycktes kardt nära att för
långlig tid utdö. Att berga hvad som bland spillror af
ramlad lycka bergas kunde, att ej mera äfventyra det mödosamt
bergade blef lösen, ej just för dagen — men för den inbrytande
skymningen. Deraf dessa från land till land, från stad till stad
nomadiserande fredskongresser, vattnande med försagdhetens
tårar fridens ännu så trånväxta planta, som arbetade sig fram
skygg i de djupt intryckta spåren af stridens med dödsliar
försedda vagn, hvilken nyss gnisslat öfver verlden. Då sattes
nyttans klingande metallstod högst i det afgudatempel, hvarifrån
man småningom redde sig att utkasta allt, hvars beläte ej bar
den materiella redbarhetens handgripligaste stämpel.
Ingenstädes röjde sig dock detta rastlösa brådskande med
hvardagens småbestyr mer idogt än i Svea land. Kontrasten
mellan detta och den storartade verksamhet, som dittills spänt
bågen till det ytterst utåt ända derhän, att den måste springa,
synes stor, nästan oförklarlig, men synes likväl endast så.
Grunden ligger på djupet af så väl landets som folkets innersta
natur. Svenskarne äro ttett trögt folk, fullt af hetsigheter,“
haten af de djupsinnigaste män, Sverige någonsin framfödt, sagt.
Denna hetsighet hos nationen hade af oerhördt stora konungar
blifvit stegrad under ett helt århundrade till ett nästan
oafbru-tet konvulsiviskt febertillstånd, livarunder inga sår kändes, huru
djupt de än trängde. För ideella intressen hade folket täflande
underkastat sig de största uppoffringar, som ännu något folk
fortfarande uthärdat. Skoningslösast hade de blifvit tagna i
anspråk af den tolfte Carl. Honom hände, hvad som mer än en
gång förut visat sig i verldshistorien, att en ofantligen
koncentrerad, opponerande kraft framdrifver till herrlighet och seger
endast det, som den vill förderfva, framdrifvande deremot sig
sjelf till sitt mål — undergången. Den sekellånga drabbningen
lutade till sin qväll. Det var den sista, som medeltiden
utkämpade emot den nya i Norden, der ju allt långsammare mognar.
Och det var nu mera ej seger de bebådade, dessa kanonskott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
