Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjerta känner, att en jTigling ligger framför oss på en feberhet
bädd, som nästa ögonblick bytes till hans likbädd. Öfver hans
ej längesedan ännu nästan sydländskt brinnande öga utsträcker
nu den allt närmare stigande döden sin svala hand, så att det
ej mera förmår tränga upp för att igenkänna de vänner, som
luta sig öfver den långt borta i främmande land döendes läger,
nederböjde ej blott under bördan af egen sorg, men äfven af
förkänslan utaf så mången annans djupa, oändliga smärta,
qvar-lemnad såsom bittert arf efter det flyende ögonblicket. Ack!
dessa vänner, lnilka stå der såsom, fastän stumme, målsmän af
sjelfva det aflägsna fäderneslandets deltagande och saknad, känna
vemodsfullt, att med sista sucken, då den knappt hörbart bryter
fram ur djupet af ynglingens bristande hjerta, lik en suck som
ur hafvets djup tränger genom den sönderbristande vårisen,
dör en glad förhoppning för detta fosterland sjelft, som är för
armt att utan stor afsaknad kunna mista äfven en sådan. Ty
förhoppningarna äro ju ändå det fxiska, det starka lifvets
fagraste blomster, hvilka med dristigaste ögon se in i dunklet
af framtiden. De äro de naturligt framtindrande leenden, genom
hvilka skimra det lefvande väsendets kraft och förmåga att ännu,
åtminstone i sina lyckligaste ögonblick, vara ungdomligt glad.
Med livarje förhoppning, som dör såväl i individens som
nationernas barm, dör icke blott förhoppningen sjelf, men i och med
henne äfven ett uttryck, en symbol af bjertats lust och styrka
att lefva; och hon faller ned i öppen, filrdiggraf: ett rum,
blif-vet tomt, emedan lifskraften, hvilken deri hade sin rörelse,
flyttat ut derifrån. Säg mig, att Du icke hoppas mer, och det
erfordras ingen siarekonst till att förutsäga, att din ande ej
skall lefva länge mer uppå jorden, äfven om din lekamen ock
behagar fortfara att stappla, en gagnlös börda, deröfver.
Men utanför den afsomnade främmande ynglingens dödsbädd
brusar det främmande hvimlet i tanklös eller grubblande ifver
oafbru-tet framåt, liksom stormdrifna böljor kring skeppet, som krossadt
af stormens lekar sänkt sina, nyss ännu af dessa lifvade vimplar
mot djupen. Det anar ej, detta hvimmel, att i samma stund
timat någonting, vid hvars behjertande det borde stanna, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
