Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Robert Tengström.
minnen ocli kunskap: att beledsagad af det, man begynner kalla
illusioner, när ledsagarinnorna öfvergifvit ett sällskap, hvarvid
de känna leda, men som helsas med helt andra namn, medan
de ännu kringsväfva oss — lyssna till visa ord, flödande från
de visaste, vältaligaste läppar i verlden: eller till sänger
strömmande från de klangrikaste bröst; eller skåda nejder och
konstverk, vid hvilkas blotta namn hjertat klappar högt af
förtjusning, utbreda sig för ens syn, medan man tvingas erkänna, att
ens djerfvaste väntan af verkligheten öfverträflas?
Nej! Nej! Lyckan, som hade gjort så mycket för
Tengström, hvilket hon vägrat att beskära åt tusen sinom tusen
andra, hade blott varit blind, ej god, ifall hon i honom utvalt
en gunstling, som i hennes ynnest endast sett anledning till
öfvcrmodets och sjelfviskhetens torftiga, själlösa njutning. Och
ej denna, utan endast en uppmaning till kraftfullt, oförtröttadt
begagnande af de tillfällen till upphinnande af ett ädelt lifs
bögsta mål, såg han med oafvänd blick deri. Utan återvändo
ljuder och skall i mitt öra ljuda hans vemodiga utrop: ars
longa, vita brevis, hvarmed han på sin dödsbädd mötte de
tröstande ord, med hvilka jag sökte lugna hans ständiga oro
deröfver, att lians tid, förslösad på fåfäng kamp mot sjukdomen,
gick obegagnad förlorad för lians törst efter vetande. Han hade
således mer än vanligt väl insett, hvad tidens rätta bruk har
att betyda, äfven då fråga är om en högre examen än den
inför en fakultet. Lika lifligt framstår han för mitt minne i en
stund, då han kort förut ännu hänförd af det unga lifvcts
friska, ädlaste kraft nederslog några dystra invändningar, som
blifvit framkastade, med utropet: ^Skulle det väl löna mödan att streta
och arbeta eller ens lefva, ifall man ej hoppades fullt och fast,
att ens arbete skulle lända fäderneslandet i en framtid till godo ?“
Hvem kan ställa sitt arbetes mål, vare sig tankens eller
svärdets, högre än denne yngling vid några och tjugu års ålder?!
Och hvem skulle ej bittert sörja, att ett så anlagdt arbete, knappt
ännu påbegynnt, knöts för alltid i växten! Sorgen väckt af
tanken derpå, att ett sådant icke fick fulländas, är stor, omätlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
