Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mina herrar! Jag har ledt Edra tankar länge, längre än
sannolikt mången förmenar, att jag det bordt göra, till den
herrlige mannens graf, ej blott derför, att det känts mig tungt
att från denna slita mina egna tankar. Jag har dröjt dervid,
emedan dess dunkla kulle lyftat den i dess djupa frid hvilandes
bild så högt, att den omsider framstår i sin rätta dager, mot
hvilken skuggorna, kastade från närgångna lägre föremål, tappat
sin fördystrande makt; en dager, som ingen talande tungas kraft,
ingen pensel eller mejsel, af livad snillrik liand de än skulle
förts, hade förmått deråt gifva. Och djupt vid den bildens fot
ligger liksom vilddjuret på ett offeraltare, det försoningsfullt
hemburna offret af bitterhet och vråugvis förtydning, de der
sugit sin näring af passioner, som alltför mycket påminna
men-niskan om sitt urspung från stoftet och alltför litet derom, att
hon föddes till arfvinge äfven af något högre och ädlare. —
Med hemsk, ehuru likväl med glädje blandad förvåning
häugif-ver sig själen åt betraktelsen af denna dödens makt att förvandla
äfven i annan mening än den vanliga. Hvad ett helt lif af den
varmaste vänskap icke skulle förmå, det förmår den iskalla
förgängelsen i ett énda ögonblick, framkallande omotståndligt det
ädlas seger — i mer än ett hänseende. Sedt i återglansen af
den förklaring, döden gjuter öfver dem, som ädelt fallit i
lif-vets heta strid, tedde sig den tidigt bortgångnes minne
ofördunk-ladt i ett ljus, hvari ej hans afsigters redlighet, hans
mångsidiga verksamhet, ja, ej ens öfverlägsenheten af hans snille och
talanger, ehuru dessa i alla fall alltid varit minst ifrågasatta,
på länge, kanske aldrig förr blifvit sedda. Med stilla hänryckning
måste ju sjelfva Försoningens Engel skåda neder på denna
omskiftning af mörker till ljus. Och för hvilken dödlig vore det
ej ljuft att skåda, att skåda länge menniskohjertat i denna sin
ädlaste högtidsdrägt!
Ingen kunde känna sig mera tröstad än jag vid anblicken
af detta skådespel — måtte ordet tagas, såsom det menas, utan
någon sidoblick på den bibetydelse, som möjligen kunde deri
inläggas. Och likväl har en af liufvudsvårighetema, under hvars
börda mitt ord vacklar i denna stund, sin grund i den antydda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
