Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het, men som föga egna sig för en exposition från detta mm,
gjorde Nervänders faders belägenhet allt mera bekymmersam och
betänklig, och detta ej blott i ekonomiskt hänseende. Snart
befriades väl denne sjelf genom den sista hjelparen i all vår nöd,
döden, ifrån sina egna mer eller mindre sjelfförvållade
vedervärdigheter; men hans egnas minskades naturligtvis ej derigenom.
Beröfvade detta sitt stöd, qvarlemnades ilen bortrycktes familj i
en ställning, hvari värnlösheten var det enda afgjorda och säkra,
och tycktes vigd åt undergången, såsom på svigtande gren
fo-gelboet och alla dess invånare, de der måste pröfva sina vingars
kraft, innan åldern ännu hunnit gifva dem en sådan, då stormen
eller yxen stjelper den stam, med hvilken de dittills stått och
nu falla.
Ifall Nervander lemnats åt sig sjelf i denna belägenhet,
hade han sannolikt nödgats vädja derifrån till samma element,
hvilket öppnat sin vida. fria famn åt så mången annan gryende
energi, som på samma stränder, hvarest Nervander fåfängt sökte
ett fotfäste, vacklande letat efter en utgångspunkt för sin
lef-nadsbana. Mot stormar hade han väl fått brottas der såsom på
den stråt, hvilken lians lefnad verkligen beträdde. Men de hade
dock varit yttre, naturliga, nödvändiga; växande upp ej ur
gyttjiga pölar, men i fria rymder, hade de renande flugit genom
dessa och på starka vingar burit bort töcken och qvalm, hvilka
i alla fall ej varit af deras art, som lägra sig fördystrande kring
själen. Och äfven om den farkost, vid hvars roder lian stått
med kraftig vilja att rädda den sjelf och dem alla, som af den
buros, blifvit krossad mot främmande klippor på fjerran strand,
hade de dock ej haft någon udd eller kant, som kunnat
genomstinga eller bryta hans mannasinne. En orientalisk Jephtasbok
hade han väl aldrig då diktat, der han från relingen af sitt skepp
beundrat de österländska sollika stjernomas glänsande dikt i
den återspeglande nattliga böljan; men en frisk sjömanssång
hade ur friskt, till ro vaggadt hjerta i den af kölen plöjda
silf-verfåran sökt återvägen till hemlandet, som synts desto ljufvare
och skönare, ju mer dess kala, ödsliga stränder skymts af rum
och af afstånd. Ingen djuptforskande ande hade under dagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
