Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af jemnårigas bifall, hvilkas ädlaste instinkt tili rättskänsla
uppenbarar sig uti att med afundsfri glädje hylla den dem öfverlägsne.
Han hade behof af att skärpa sin ovanliga observationsförmåga
genom att se de mångfaldiga frön, som gömmas nedlagda i olika
barnalynnen, bryta sig fram i skiftande ynglingakarakterer. Hans
ande hade med ett ord behof af luft, dagsljus, perspektiv; af
en borizont, ej begränsad af barnkammaren, af ett lif, hvars
första vilkor, rörelsen, hade sitt utrymme oeh sin valplats. Och
det är och förblir rikt begåfvade naturers förstfödslorätt att
äfven ur trängre förhållanden, hvilka åt annare lottade erbjuda
endast en nödtorftig näring, upptaga i sig en lifskraft, som gör
dem till pulsar af sitt lands, kanske sin tids, eller rättare sagdt
framtidens högsta lifsfunktioner.
Vid femton års ålder lemnade Nervander skolan med föga
vanligt beröm. Inträdande inom universitetet, emottogs han der
af dettas målsman tilosoliska fakultetens dekanus, icke med den
nu öfliga bestämningen på sitfrån af måttet utaf ynglingens
med-hafda kunskapsförråd i alla dess detaljer. Enligt gammaldags
plägsed hänvisades han på framtiden med i allmänhet uttryckt
hopp om hvad denna kunde lofva sig af den unge akademiske
medborgaren. Detta hopp, vitsordadt in amplissima forma,
sveks åtminstone ej denna gång af honom, som väckt detsamma.
För Nervänder låg i denna stora vexel, dragen på
framtiden, mer än en uppmuntran. Hoppet var det enda, ehuru
tyvärr alltför immateriella kapital, han ifrån begynnelsen hade att
tära uppå. Fattigdomen, hans trogna följeslagare ifrån
bara-domen, tycktes växa allt högre i jembredd med det stigande
behofvet i ynglingens bröst af lefnadsfröjd. Ej blott då
naturens eller menniskolifvets sol är nära att sjunka neder, utan
äfven då deras dag är i sin gryning, äro ju skuggorna längst.
De konstlade medel, genom hvilka studenten sedermera lärt sig
att med mer eller mindre framgång tills vidare gäcka
påminnelserna af en torftig ställning för ögonblicket, voro, lyckligtvis
nödgas jag säga, till stor del änna ej inventerade al’ den
studerande ungdomen vid universitetet i Åbo.
... t’ i ■ .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
