Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna hade väl Nervander blifvit en väldig kiimpe, ett
slags-Myrberg inom de sig stundeligen korsande idéernas sfer. Mea
som denne hade han dock nedtryckts till den toma betydelsen
af en, ehuru tungt beväpnad condottieri, hvars tankes och
snilles hjertblod spårlöst förrunnit på en mark, hvilken alltid
för-blifvit för honom en — öde; och utan att gifva näring åt de
växter, som endast behöft fuktas deraf för att spira upp mot
dagen ur den jord, hvarpå hans vagga stått och som åtminstone
skall bjuda honom, såsom sentida belöning, en af saknadens
tårar fuktad och af ära krönt graf.
Och mindre än någonsin hade Nervander rätt att
flyende-från sitt fosterlands mannaleder kasta sig in i för honom
och-detta främmande strider vid den tid, då en flygtig tanke derpå
frestande ilade genom hans själ. Det var samma tid, då lågor,,
brytande fram vulkanlikt, kastade bort i toma luften hela det
gamla Abo, och med detta alla de heligaste, dyrbaraste
minnesvårdar, som höllo vakt kring spåren, lemnade af tidehvarf, hvilka
gått hiin öfver det till civilisation och samhällsordning sträfvande
Finland. Dessa lågor, som gjorde hemgång i minnets vårdar,
angrepo i mer än en hjertpunkt sjelfva minnena, der de
uppburna af något materielt substrat kunde åtkommas af förstöringen.
Hur hemskt, hur hånande skulle ej dessa lågor sträckt facklan
öfver den fosterlandförgätne, undanvikandes spår! De skulle ju i
honom helsat nästan en like. Äfven han skulle ju bortburit
från sitt land hvad, som ovedersägligt tillhörde detta, och som
det allra minst i den stunden kande umbära: den vilja och kraft,,
hvarmed äfven han borde bidraga till att godtgöra det förlorade,,
eller snarare till att bekransa med rosor smärtan öfver detta,,
genom hoppet, att ur det förstörda Abos glimmande aska en varm
känsla skulle höja sig opp, hvilken ej pekade mer såsom på
föremål för förkärlek, förhoppning och tillit på ett eller annat
enskildt ställe, än mindre på en eller annan enskild person, men
vidt öfver Finlands sjöar och land på alla dess intellektuela och
moraliska krafter, all dess smärta och fröjd, all dess nöd ock
dess lust, alla dess minnen och framtidsdagar, såsom på gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
