Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka snart sagdt oöfverstigliga hinder skilja oss ifrån
möjligheten af en lnstspelsliteraturs uppkomst. Men ifall det varit
någon finne gifvet att hiirutinnan åstadkomma det niira nog
omöjliga, hade det väl varit Nervander. En qvickhet sådan
som hans, hvilken, enligt hvad jag fullt och fast tror, ännu
aldrig röjt sig lika outtömmelig och fyndig hos någon finsk man
eller qvinna, en skärpa i blicken att genomskåda olika
karak-terer och framför allt dessas också mest förborgade svaga sidor,
en liflighet i snille att uppgöra äfven de mest fantastiska
kombinationer och en åtminstone i hans ungdom ohejdbar lust att
i sina framställningar icke ställa den upp och nedvända verlden
på rätt, erbjödo honom alla elementer, hvilka, förenade i en
enda personlighet, kunnat göra af denne en ej blott utmärkt,
men äfven stor komisk skald. Men äfven med fullt inseende
och erkännande af allt detta måste man återgå till den endast
allt för ofta återkommande frågan, huru skulle det väl varit
möjligt, att äfven dessa sällsporda anlag kunnat finna ett fält för
sin utveckling, ifall Finland skulle förblifva den jord, från
hvilken de borde arbeta sig upp? Och också nu lyder svaret:
nej! nej! Det var omöjligt.
Men tidigt nödgades dessutom Nervander ehuru med
blödande hjerta säga sin ungdoms älskarinna, poesin, ett nästan
evigt afsked, hvarefter de endast sällan och blott på en flyktig
stund träffades åter. Han behöfde — bröd, och hon kunde
endast erbjuda honom en vemodblandad glädje och en ära, äfven
i bästa fall kränkt genom råa anfall emot den, eller förklenad
genom dess underkännande. Också Nervander hörde lika
mycket som någon annan till detta irritabile gmus vatum, hvilket,
äfven der det förmenar sig skapa för evigheten, likväl känner
ett så lifligt behof att se sig förstådt samt af godhet och
erkännande uppburet också i ögonblicket. Och huru kunde väl
Nervander hoppas någonting sådant i ett land, der den vittra
kritiken vid hans första uppträdande på den poetiska
vädjoba-nan knappt ännu var inventerad och der den sedermera oftast
blifvit handhafd så, att fråga kan uppstå, huruvida det ej varit
vida bättre, ifall den aldrig här framträdt i dagen. För intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
