Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken på politikens samvete vägde ännu tyngre, än harmen
öfver felslagna förhoppningar tryckte dem, som nppfattade
ordningen i samhället ur helt andra synpunkter än kejsar Nikolai.
Och när han omsider med ridderligt förtroende yppade för
en engelsk diplomat sin af otaliga andra delade öfvertygelse,
att det fans någonting ttmurket“ uti den turkiska staten; att han
ansåg den ej ega nog lifskraft i sig för att evinnerligen
bibehålla sin status quo". att det ej vore åtminstone någon
öfver-loppsgerning, ifall man allvarligen bebjertade, huruledes man
borde förfara, ifall katastrofen verkligen egde rum; då lyssnade
den brittiske gentlemannen först såsom en listig spejare till den
omisstänksammes meddelanden, och man begagnade sedermera
dessa såsom vapen, med hvilka hela Europa skulle draga i härnad
mot den såsom omåtteligt eröfringslysten utmålade
sjelfherrska-ren. Huruvida England aldrig tillåtit sig lika våldsamma
politiska resonnemanger och deraf härrörande handlingar emot
folkslag med lika förmåga af civilisation och lika rättighet som
tur-karne att bibehålla sitt herrskarevälde; huruvida ett evinnerligt
fortfarande af Turkiets integritet är ett lifsvilkor för
mensklig-hetens framåtskridande i kristlig sedlighet och kultur, det må
härarnes Gud och historien afgöra i sista instansen. Men hvad
nu redan framstår klart för hvar man, som vill se det, är detta:
skulle kejsar Nikolai haft för orubbelig afsigt att kasta
öfver-ända det turkiska väldet, så hade mer än en gång ganska
gyn-samt tillfälle dertill erbjudits lionom. Redan 1829 sprängde
hans segrande arméer Balkans portar, och på dessa hade med
vida större skäl än på Kliersons kunnat inristas tänkespråket:
den här vägen leder till Konstantinopel. Turkiska Sultanen hade
ingen här mera öfrig att ställa emot sin fiendes triumftåg till
Konstantinopel, och fransoser och engelsmän ställde endast
böner och vädjande till segrarens ädelmod i dennes väg. Men han
tog ändock ej den vägen. I blomman af sin högsta mannakraft
visade han en moderation, som sällan äfven sedermera öfvergaf
honom,’ huru öfvermensklig frestelse till motsatsen än må hafva
försökt leda honom till motsatt handlingssätt. Och moderationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
