Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott såsom verkan at’ en naturmakt frambrytande, men af
bildningen adlade toner. Den unge Frese kände sig kallad till
poet och hörsammade troget denna sin kallelse. Den glädje,
som sparsamt uppsökte hans hjerta, de sorger och lidanden, som
tidigt der voro nästan hvardagsgäster, helsades vid ankomst och
bortgång med dessa ljufva, ur naturens bröst utgångna sånger,
med hvilka skogarnas sångfågel helsar den gryende dagen och
tager afsked från den sjunkande. Men i Jakob Freses sång
förnams dock ännu någonting mera och högre iin i skogens
vildt flygande sångarinnas. Deri dallrade en ton, som stigande
ned från himmelen vibrerade på himlaspegeln af ett rent och
oskuldsfullt menskohjerta. Denna känsla af själens innerligaste
förening med naturen jemte känslan af andens samband med
Gud utgör grundtonen för Freses sång, och det är denna
sammansmältning af skaldens lif i naturen och hans lif i Gudi, som
låter hans lyra ljuda såsom den renaste efterklang af det folks
väsende, ur hvilket han utgått. Nöden lär att bedja, heter det:
och aldrig har nödens undervisning i bön blifvit allvarligare
inskärpt i ett folks sinne än i linnarnes under det stora nordiska
kriget. Också bad man mycket i detta land på den tiden.
Väl sammansmälte de bedjandes antal år för år allt mera. Det
ena hundratusentalet af befolkningen efter det andra
bortvräktes från de lefvandes samqväm af krigets digerdöd och de i dess
fotspår hastande farsoterna. Kyrkornas dörrar slogos nu mera
sällan upp, utan grodde tillsamman, medan vilda fåglar flögo
in genom de af stormen sönderbrutna fönstren för att bygga
sina bon på altaret, hvarvid ingen knäböjde mer. Och likväl
bad folket utan återvändo till fädrens Gud; men dess böner
hade till tempel skogarna, till altare stenrösen, ödobelägna
klippor och skär. Ej under att bönen hos dem, som kämpade för
det enda, de hade i behåll, för lifvet, mången gång antog form
och uttryck af förbannelse. Till Gud, som på den tiden visade
sig strängare än gamla testamentets Jehovah, uppsändes sålunda
lofsånger, som tycktes stå i närmaste öfverensstilmmelse med
de rökoffer, hvilka dag och natt från de hemlöses brinnande
gårdar stego sörjande till himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
