Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är sanningen liäraf, Finlands universitet velat
konstatera genom den minnets fest, till hvars tirande ej blott
högskolans män och ungdom utan äfven så många andra här stämt
möte, för hvilka de förluster, som närmast drabba oss, kännas
såsom deras egna. Och alla vända vi ovilkorligt våra blickar
till den plats här närmast midtemot, som vid hvarje
universitetets högtid under senaste decennium intogs af den
vördnadsvärde gestalten med vintern på sin hjessa, sommaren på sina
kinder och våren i sitt hjerta, hvars godhet och gullrena
öppenhet strålade ur hans vänliga ögons välvilja. Då han för sista
gången satte sig ned der, sörjde han med oss andra
tillintet-görelsen af den rikaste framtid, som hägrat för någons blick i
denna verld. Nu drabbar honom ingen sorg mera. På den
plats, han lemnat tom, sitter sorgen öfver hans egen bortgång.
Och liksom ur minnet af hvad friherre Munk för oss alla
varit uppstiga röster, talande om tröst och försoning med
sorgen ännu då, när vi lifligast erinra oss, livad vi i och med
honom förlorat, höjde sig ur utöfningen af hans styresmannakall
den känsla, som försouingsrik utbredde sig öfver förhållanden,
hvilkas djupaste grund snarare tyckts innebära ett hot än en
försoning. I den titel af vice kansler, han bar, låg ju en
ständig påminnelse derom, att män, uppammade af högskolan sjelf,
fastvuxne dervid genom sin utbildning, liksom sina lefnadsöden,
genom sitt hjerta, liksom sin intelligens, icke mera passade till
ledare af hennes angelägenheter; att biskopsstafven ej längre
förslog till styrandet af hennes lärjungar, men att dertill
erfordrades helt andra vapen, hvilka ingen blefve frestad att
miss-tyda såsom symboler af andens styrka. Men tack vare friherre
Muncks för godhet stämda sinnelag, hans för allt ädelt öppna
hjerta, lians i lifvets högskola förvärfvade bildning: hotet, som
kunde synas ligga i den för universitetets traditioner främmande
titeln af vice kansler, fällde gevär, gifvande lionör åt vetande
och humanitet. Äfven vi, som sjelfva genomlefvat de bittra
stunder, då en högskolans främste styresman på stället häftigt
ifrade emot en tacksam hågkomst af Porthan, såsom innebure
ett sådant minne glömska af sedlighet och undersåtlig pligt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
