Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven vi tro det numera vara för alla tider omöjligt, att
ödemarker af hjertlöshet, att glacierer af bristande omdömesförmåga
skulle kunna uppresa en sådan skiljomur mellan universitetets
varmaste sympatier och ledarene af dess ärender här.*) På en
af de många oförgätliga högtidsstunder, då känslan af
tacksamhet och högaktning för vår vice kansler fritt gaf sig luft,
tillämpades på universitetets förhållande till honom Döbelns ord till sin
läkare: aNi bar förstått mig, Ni, som ingen ;aunauT). Och i
detta förstående, som var långt mera hjertats än hufvudets,
låg friherre Muncks högsta betydelse såsom vår styresman.
Deri låg den försonande kraften, hvilken kom oss att icke sakna
de tider, då egenskaper sådana som en Jacob Tengströms ej
ansågos umbärliga hos män, fungerande i Pehr Brahes
efterträdares stad och ställe.
Ingen skulle kunna tacksammare än jag erkänna, att den
humanitet såsom hvars målsman friherre Munck uppträdde ifrån
första stunden af sitt akademiska styresmannakall icke var ett
enstaka fenomen, ett undantag, liggande i strid emot den anda,
hvilken gjorde sig gällande vid ledningen af samhällets öfriga
funktioner. Den stod tvärtom i renaste harmoni med den
grundton, hvilken så långt Alexander den andres ädla, för allt
mensk-ligt uppvärmda vilja rådde, begynte besegra alla mot henne
skor-rande dissonanser. Och hvem skulle dessutom ej med gladaste
öfvertygelse medgifva, att i vårt land de maktegandes beteende
kunnat, hvad humanitet beträffar, redan se’u längre tid tillbaka
så tätla med sina likars i hvilket europeiskt land som helst, att
frånvaron deraf hos någon enskild individ skulle uppväckt lika
mycket förvåning för kontrastens skull mot vanlig sed som
obehag genom den tvedrägt med civilisationens oafvisliga kraf,
hvilken dymedels hade blifvit uppenbarad. Onekligt är i alla fall,
att ett långt rikare mått af humana känslor och tänkesätt, än
som på hög befallning eller ens medels höga föredömen vid en
*) Det torde knappt behöfva påpekas, att ofvanstAeude ord
syfta pä den hemska konilikt, som 1839 om hösten egde rum mellan
dftvarande vice kansler och österbottniska aldelningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
