Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var år 1847. Högsommaren i norden var ej blott
inne; den nalkades redan sin öfvergång till höst. På fastet
tände sig Augusti-stjernorna, som bleknat bort för midnattssolen,
en efter annan åter, och blickade vänligt ned på den ståtliga
Ångeimanelfvens stränder, hvilka ännu hade bevarat sin
sommar-grönska. Der var det friskt; men på samma stränder satt en
af ålder nedböjd man. Hans lefnads liöst var långt framskriden
redan. I den lutande hyddan hade likväl brunnit ett af de
herrligaste ljus, som någonsin lyst i nordanlanden; så rent, så
varmt som man både der och annorstädes sällan det sport.
Ännu hade det ljuset ej slocknat; men det var tärdt detta bröst,
hvarur så mycken glädje, så mycken hugsvalelse hade spridt sig
kring land och rike. Det var förhärjadt, men der funnos qvar
oaser, och på dessa lefde som förr kärlek, godhet och äfven
sångens gåfva.
Och den gamle älskade äfven nu såsom förut ljusets vackra
oskyldiga barn, blommorna, ehura han ej mera kunde höja sin
blick upp till dem. Men kärleksfulla händer planterade den
vackraste bland dessa vid hans fötter. Han tycktes då slumra
in, och när han vaknade hade han diktat till den sköna
blomman en sång. Tacksamheten var en bland de känslor, som af
inga öden kunde plånas ut ur Frans Michael Franzéns hjerta.
Äfven nu doftade hon ur sången mot blomman, om hvilken
det hette:
Likt en engels fläkt din vällukt sprids till mitt läger.
Och jag känner ej mer plågan, som störde min sömn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
