Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skall jag ej än, ehuru tuug
Min svaghet finner snillets lyra,
En sång ur skuggan äfven tyra,
När Gyllenborg mig säger: sjung!
Härmed hvarken säger eller menar Franzén, att lian åter
måste sjunga liksom på höggreflig befallning. Hur menskligt
skönt han uppfattar sin ställning till sin högättade poetiske
korrespondent, bevisar väl hela detta qväde, men framför allt
ändock dess älskeliga slut, hvari Franzén bemöter Gyllenborgs
förebråelse, att han blifvit glömd af Creutz’ såugare. Detta slut
lyder sålunda:
Nej, mot en troget tacksam barm,
Alltse’n din vänskap krönt min lycka,
Jag tryckt och skall i döden trycka
Den hand du räckte mig s& varm.
Dock jo, jag fruktar att dig glömma:
Jag glömmer ståten af ditt namn,
Och denna glans, som kring din hamn
Odödlighetens strålar tömma.
Jag mins i dig blott menniskan.
Den enkle, gode, ädle man.
Med dygdens gråliår kring sin panna.
Och ger ditt skaldebref det svar.
Som om jag såge der en far
Sin son med blödigt hjerta banna.
Konsten att skrifva skaldebref tyckes i allmänhet numera
vara en förlorad. Men konsten att författa dylika skrifvelser
som den här åberopade af Franzén till Gyllenborg har i alla
tider och hos alla folk varit ytterst sällspord, ehuru de, hvilka
yfvas öfver medvetandet att icke befatta sig med sådana
trivialiteter som tillfällighetspoesier, lätt inbilla sig, att det är
ingen konst alls att åstadkomma slikt. Gerna kan också
medgif-vas, att färdigheten att skrifva hvad som helst om hvem som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
