Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröst förhoppningar om bättre kommande tider, i en tid, då
tröstlös förtviflan så utträngt hvarje annan känsla i hvarenda
barm, ett endast den af djup förnedring derjemte ännu kunde
deri linna ett rum. Men Alexanders blick trängde lika full af
förtröstan genom framtidens dimmor, som den såg upp mot den
då inolnköljda himlen. Men han steg fram i tidens brusande
ström ej lik de svaga, som förmena sig gjort nog, då de gjort
fromma önskningar för bättre öden, väntande allt af
händelsernas egen gång, obekymrade om att sjelfva kraftigt ingripa i
deras utveckling.
Och för att härda sitt folie till att bära en kommande
lyckas håfvor, förde han det djerft mot fiender, hvilka, önskande
att begagna sig af den rådande förvirringen, trodde sig ila till
lättvunnet rof, då de sökte rycka stycken bort ur den sargade
samhällskroppen; och sjelfve blefvo de nu de samme, som slagne,
flyende, tillintetgjorde lemnade Alexander och hans kämpar ett
byte af ära, mera blixtrande än hjeltens svärd, mera varaktig
än stålet, hvaraf det smiddes.
Väl såg hjeltens öga ej på jorden det mål, för hvilket
han kämpat, hunnet. Dock den Evige, som förvandlar tider
och stunder, som sätter konungar af och konungar till
fullbordade genom andra händer det stora verk, hvars urbild
endast han kunnat, undan den allmänna förstöringen, rädda i
sitt hjerta. Och när tiden var fullbordad, ville Herren
uppställa ett bevis, starkare, än äfven den djerfvaste
inbillnings-kraft då hade förmått ana, på den af profeten uttalade läran:
„att Han bedrufvar väl, men förbarmar sig igen, efter sin
stora mildhet.
Sönderkrossad af de från alla håll frambrusande vågorna
nedsjönk den sista minnesvården, som i sekel redan stått lutad,
sörjande på romarverldens förgångna herrlighet, i spillror, och
den elfte Konstantin neddignade under bördan af fäderaes
missgerningar, dem hans hjeltekraft längre ej mäktade uppbära,
lik ett störtadt segertecken, ofanteligt stort ännu i fallet i den
stund, då halfmånens midnattssken begynte stirra på nejder,
öf-ver hvilka korset redan länge spridt sitt himlaljus. Då satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
