Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger sig till ett bröst, som känner sig så ensamt. Den låga
afunden förmår aldrig kasta sin ohyggliga skugga öfver
kejsaresonens anlete, hvilken står oändligen mycket högre, ån att
lian af densamma kunde hinnas — liksom borgtornets gyllene
spira sist af allt nås af qvällens långsåt jorden krypande
vålnader, de der taga bort färgen af allt, som ligger lägre. Det
fega sveket, som ty värr! ofta nog smyger nedtryckt med
vacklande steg under den trånga hyddans låga tak, huru skulle det
ett ögonblick slå opp sin boning och känna sig bemmastadt i
dens hjerta, som, huru upprätt han än må stå, ej behöfver
irukta annat än att stöta sin hjessa mot himLarnes fästen?
Den ärelystnad, som lägrar sig uti hans barm, bör ju ock der
fostras så stor, att dess rot här nere sammanväxer med
folkslagens lycka och dess krona der uppe med allt det, som
herr-ligast svalkas af den azurblåa etervågen, högt öfver jordens
sand. Hvarje låg föraktlig handling vore ju en förirring
från de ljusa nejder, der Försynen utstakat hans bana, och den
fallande stjernan, hvars sken förkolnar, så snart den störtat
ned mot gruset, en bild af den fara, hvilken hotar honom, så
snart han icke eger kraft att tolka betydelsen af Försynens
vink, som kallar honom fram på en bana, så hög, så stor, som
måhända ännu ingen legat för någon dödligs fot, sedan dagens
stjerna först kastades af Herrans hand ut i den ändlösa rymden.
Dock glad förtröstan bör uttränga hos oss hvarje
klen-modig tvekan i detta hänseende. Tidigt redan har Alexander
Nikolajevitsch lärt sig fatta storheten af sin bestämmelse. Väl
uppstaplade lyckan frikostigare kring honom sina håfvor än
kring någon annan, dock ingen af dessa alla var bättre än den,
att han icke allenast för sin själs öga, men äfven för sitt
lekamliga, städse eger i den, hvilken äfven är hans hjerta
närmast, det yppersta föredöme af kejserlig storhet i vilja, af
heroisk kraf i handling. Ja! densamme, som är borgen för
fäderneslandets närvarande lycka, är äfven den osvikliga
löftes-mannen för dess framtid. Han leder sonens första steg på
den bana. fäderna beträdt. Han afvärjer de skadliga,
förtorkande verkningar, som höghetens lodrätt stupande strålar annars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
