Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nesland och dess furste äfven med samma offer, som de?
Skullen I våga träda edra föders rena ära under ögonen utan
att rodna, om ej hvar och en hland Eder med handen på det
högtklappande hjertat kunde bedyra såsom Freyvid Olof
Skötkonungs rådgifvare om sig och sina bröder: uIngen af oss vill
bära namnet att vara Drottsvikare, ty sådan var icke vår
fader.11 Det stånd, åt hvilket I egnen Eder, är ärans, men
äfven den högsta sjelfuppoffringens. Kännen I Eder icke starke
nog att qväfva hvarje ljud af den ofta nog endast halfqvädda
visa, som sjelfviskketen, lutad emot menniskohjertat, till
detsamma hviskar, o, då blifven I icke förtjente det kall, hvartill
fäderneslandet fostrat Er med det dyrköpta värdet af sin svetts
perlor och tunga möda, ej förtjente af den omsorg, en huld
öfver-het egnar åt de glada förhoppningar, densamma om Eder hyser.
Ej i hvarje bröst slår den kraft, som eger nog ädelmod
att gälda äran af att hafva verkat för uppnåendet af stora
ändamål äfven med det, hvarvid de svaga bland dödlige
naturligtvis hänga fast såsom vid det högsta, nämligen med lifvet.
Dock är det ljuft för mig att tro, att, när vår efterverld
en gång stiger fram till våra grafvar, och när den derifrån
sänder bort hugkomstens dufva att flyga öfver tidernas
bottenlösa flod, som då i sitt djup gömmer utsläckta alla de stora
och små altaren, uppå hvilka lifvets gnista nu glöder — och
när den ser det blåa stjernehvalfvet med samma blixtrande
ögon — med hvilka det fordom blickade ned på våra fäders steg
och nu på våra egna — skåda lika klar och oförvansklig
upp ur dess spegelblanka, ilande bölja, och när tanken på
det, som evigt qvarstår orubbeligt och fast, medan så
mycket förrinner spårlöst, segrande derjemte ur den svingar
sig upp, — det är ljuft för mig att tro, säger jag, att då äfven
minnet af Alexanders hjeltebragder och af det, I gjort och
lidit för dem, skall höja sig derur — och att hon med
„blottadt hufvud" måste utbrista: äfven dessa, som hvila
ut här nere, stodo trogne intill döden för sitt fosterland och
sin storfurste, liksom deras fäder för konung och fädernejorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
