Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der se vi en rakett flyga upp mot fästet. Den glänser
icke så litet. Men medan vi ännu betrakta dess glans,
slocknar den re’n bort. Och vi söka förgäfves efter ett spår,
som den skulle lemnat i toma rymden. Om en sådan glans
som rakettens vet minnet ingenting säga.
Jag ber om en stunds vänlig uppmärksamhet, då jag
i kretsen af konstnärsgillets talrikt här församlade
medlemmar och vänner önskade återkalla minnet af ett lefnadslopp,
på långt när ej glänsande som rakettens, men ännu mindre
så vanskligt, så spårlöst försvinnande som dennas.
När konstnärsgillet firade sin årshögtid, och vi hade
församlat oss till den, trotsande en köld, bistrare än någon,
hvarmed naturen i mannaminne här försökt stäfja själens
behof af värmande, upplifvande njutDing, då talades det om
en man, hvilken nyss hade flyttat bort till grafvens kyliga
hem, sedan han länge, tyst men oförtrutet, förgäfves sträfvat
att igenom lifvets köld bryta sig en väg ända fram till det
mål, dit konstens genier vinkade honom. Men nu, då naturen
står så på gränsen mellan sina gladaste tider, att vi kunna
kalla aftonen, från hvilken vi taga afsked, vårqväll och
gryningen, som möter oss på vår hemväg, sommarmorgon, nu hafva
vi rätt att tänka på våra käraste minnen och följa våra
vänligaste förhoppningar och känslor utan farhåga att våra ord
skola låta som en dissonans i verldsalltets harmoni. Utan
tvekan lyder jag således den både yttre och inre maning, som
bjuder mig att ställa mitt tal till en man, som står oss här på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
