Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skänka henne mot det hägn, den höga, heliga cypressen lofvade
henne. Men hennes barnsliga hörsamhet, hennes glada fromhet,
hennes deltagande mildhet och stilla tålamod gjorde hennes lif
ljuft, hennes bortgång så lärorik. Den, som sett den, behöfver
ej mer fråga, huru vi dö måste.
Men om ock ej den vilda kärleken fann något hem i
hennes åt de underjordiska makterna vigda hjerta, så trifdes der så
mycket lugnare dess milda broder, vänskapen och den fromma
systerliga tillgifvenheten. Hjertat slog med mattare slag och
likväl klappade det ännu lika varmt för samma föremål som förut.
Ögats slocknande blixtar ville ännu så gerna belysa dem.
Handen domnade redan, och hon skulle dock med mer än sjelfva
dödens qval köpt den sällhet att få trycka den älskades. Denna
systerkärleks låga var som den eld, som mensklighetens första
lagstiftare beskrifver: den lyste, den värmde, men förtärde ej
— och i denna uppenbarade sig gudomligheten.
Hennes sista önskningar voro helgade åt dessa känslor;
hon önskade ingenting högre än att se lagerns krans kring sina
fränders tinningar, men äfven denna förhoppning slog felt, och
hon ansågs af högre makter sjelf värdig en härligare krans,
för det hon behållit tron och fulländat loppet, än den, som af
jordiska händer viras.
O huru lyckligt var det dock, att hon icke, såsom hon
enligt sina svikande planer hoppades, kom att lemna
fädernejordens heliga dalar för att vid fria vindars fläkt dricka ny
lifs-kraft ur någon källa på stranden af det land, som skiljes från
vårt af hafvet såsom af ett väldigt svärd. Ingen främmande
hand behöfde der tillsluta hennes ögonlock, och den tysta
en-geln förde henne nu från egen bygd till det rätta hemmet, dit
hon snart önskade hinna.
Hon sitter nu sjelf vid lifvets klara källa och fröjdas att
hafva återsett de kära, hvilka hon var så viss om att träffa i
Guds eviga himmel. Der hamnade hennes odödliga ande, men
den hulda, moderliga jorden mottog den jordiska klädnad, som
var för tung att af henne medtagas på den luftiga färden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
