Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Do lyckligastes ljufvaste hopp är, att de nni få länge lefva
på jorden: de olyckligaste minnas ej ens alltid sjelfve, att för
dem ännu återstår den trösten, att de kunna dö. Men de, som
mena de olycklige väl, hålla troget fast i den trösten, och de
helsa utslocknandet af vännens tärande lifsgnista med samma
känslor, hvarmed de skulle åse släckningen af den brand, som
hotar deras liem.
Det är med en sådan känsla jag förnam, att detta
stormupprörda års sista dag blifvit den sista äfven för en mycket
olycklig mans stormupprörda lefnad.
Skalden Alexis Kivi. har denna morgon befriats från den
situation rnidt emellan lif och död, hvari han på senare tider
dvaldes: en situation, hemsk för hvarje dödlig, men hemskast
ändock för en af de rikast begåfvade andar, som någonsin i
detta land sett dagen.
Jag vet nogsamt, hvad jag vedervågar, då jag här
återupprepar bekännelsen om min orubbliga tro på ovanligheten af
de anlag, hvilka så godt som i vilda skogen hade inkastats i
Alexis Stenvalls väsende. Det är minst inför hans öppnade graf,
jag skulle hafva den fegheten att förneka ett erkännande, som
till icke ringa grad hindrade honom att redan långt före detta
nedstörta förkrossad under alla de slag, som skoningslöst
måtta-des mot honom. Det skulle lika mycket förvåna som smärta
mig, ifall de, hvilka lika obarmhertigt måttade huggen ännu då,
en förlupen vindpust tycktes förslå att fälla honom, icke heller nu
ville sätta tro till en hviskning af deras samvete, som yrkar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
