Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barnets naturinstinkt, som drifver honom till försök, af lnilka
den vilda skogen under alla årtusenden af sitt vegetabiliska lif
ingenting vetat, är väl ganska förunderlig. Men nästan ännu
förunderligare synes det, att gossens föräldrar, det fattiga
torpfolket, fröjda sig åt dessa handarbeten, som lofva ingen hjelp i
deras egna, hvarmed de förtjena sitt torftiga bröd, och önska,
att åt pilten måtte förunnas tillfälle att utbilda de anlag, Gud
meddelat i lians själ, ehuru de ej kunna hafva annat än den
dunklaste aning om anlagens rätta betydelse.
Och hvad det arma torparfolket önskar, det har hvart
menniskobarn, hvari konstens gudagnista fallit, en helig rätt att
fordra. Det har aldrig funnits någon tid, så länge menskligheten
lefvat, då rättigheten för hvar man att lära sig allt det. som för
hvar och ens blifvande yrke är oumbärligt, varit så allmänt, så
eftertryckligt erkänd som vår. Också i vårt fädernesland hafva
allt flere målsmän uppstått, förfäktande denna rättighets oafvisliga
kraf. Äfven för de allra armast med andens gåfvor utrustade
har densamma obestridd fått göra sig gällande. Men — och
det är hemskt att tänka derpå — då ur finska konstföreningen
höjde sig,, röster, som yrkade, att den för alla giltiga principen
skulle erkännas såsom gällande också i afseende på de andar,
i hvilka naturen rikast nedlagt sin koncentrerade kraft — andar,
dem hela verldens civiliserade nationer dock ytterst åberopa
såsom de starkaste, ädlaste bevisen för rättmätigheten af sina anspråk
— inlades protest mot denna tillämpning af den allmänna regeln.
En af staten anlagd och upprätthållen högre bildningsanstalt för
utvecklingen af vårt lands artistiska anlag sades vara en
öfver-flödsvara ända till dess, att samhället icke mera hade någonting
annat att sörja för: det vill säga till dagarnes ända eller ännu
ett stycke bortom denna.
Dessa sorgliga kraftyttringar till förmon för det fosterländska
barbariet, bevisande, att detta ändock kan här och der fortfara
att existera, äfven der ett folk af alla krafter sträfvar till
bildning och humanitet, hafva dock allaredan förstummats, och knappt
nog torde väl numera någon ega mod att erkänna sig hafva
upp-trädt såsom en så käck kämpe för det fosterländska barbariet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
