Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demoner, ursinnig dränker sitt bättre jag i sina ondersåters ädlaste
blod. Det är ej en gengångare af den fruktansvärde Macbeth, i hvars
bröst brottet så oupphörligt föder nya brott, att ej ens sjelfva
ångren der kan komma för ett ögonblick till lifs, konstnären
ställt för vår förfärade blick. Vi se ej konung Erik stirrande
mot Sturarnes blodiga vålnader, som hämndkräfvande icke lemna
honom någon ro. Sin ro har den olycklige mördaren funnit i
den fridfulla hamn för uppoffrande kärlek och försonande
godhet, som inneslutes af hans makas armar. — Målaren har
sålunda, i det han följt ledningen af sin egen naturs ingifvelse.
förvandlat den stormupprörda historiska skådeplatsen, hvarpå
Erik XIV skulle rusat emot sina offer — och oss åskådare —
med dolken i hand, till en nästan idyllisk familjescen, ehuru den
söndersplittrade åldriga trädstammen, som deröfver kastar sin
djupa skugga, antyder det brustna i hufvudpersonens så väl inre
menniska som yttre förhållanden. Ty vi måste viil taga för
af-gjordt, att Erik XIV bör gälla såsom taflans förnämsta figur,
ehuru artisten, äfven häri följande sin naturliga böjelse,
påtagligen med sin ynnest omhuldat Katarina Månsdotter, åtminstone
lika innerligt som hennes herre och konung.
Att målaren fullkomligt reflexionslöst kommit till sin
uppfattning och framställning af det gifna ämnet, kunna vi taga
alldeles för afgjordt. Men det hindrar tanken ej att i herr
Löf-grens tafla se liksom en symbolisk antydning af den finska
konstnärsandens såväl styrka som svaghet på dess nuvarande
ståndpunkt.- Först när lifvets stormilar jagat upp de känslans böljor
som ännu ligga bundna i denna andes djup, skall den finska
penseln förmå återge i tragisk storhet äfven den rasande Erik
XIV och ej nödgas, såsom nu, vaka endast öfver den sofvande.
Ett folk, hvars genius redan längesedan diktat sin Kullervo,
skall väl en dag gå i land också med att måla honom i all hans
styrka, men ändock oberöfvad den menskliga ädelhet i grunden,
hvilken underbarligen blifvit åt honom räddad af poesin. När
vår konst en gång kommit så långt, kan ett helt dussin stock=
holmska Dagbladister försäkra, att det är ingenting värdt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
