Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finska konstföreningen kan egentligen ieke klaga öfver det
förgångna året. I vissa hänseenden har det varit, kan inan säga,
det lyckligaste är, som det ännu hittills upplefvat. Döden, som
vanligen med sådant urval har sänkt sin lie till artisterna inom
vår krets, har overksam detta år låtit den åter falla. Då det
äir fråga om stora allmänna saker, så nämner man icke om
sådana små, som att en stackars blomma vid 17 års ålder
slocknat bort från sina förhoppningar, från allt, som lifvet ännu hade
kunnat bjuda. Jag tillåter mig att i stället omnämna
bortgången af en mera känd och äldre personlighet. Det skall kanske
väcka mångens förundran, att, uti frågan om förluster för
konsten, jag just framdrager denna person. Men som representant
utaf en förgången tid, anser jag mig böra göra det i alla fall
och äfven i andra hänseenden.
Då för några decennier sedan den känslan började vakna
hos det finska folket, att konsten också kunde idkas af andra
än af dem, som icke hade annat val och annat att göra, när
den älskliga Mathilda Ilothkirch med sin fina, vackra hand tog
i penseln, och förde den med sådan kärlek, med kärlek till det
land, der hennes vagga stått; när Johanna von Schoultz sjöng
sina toner öfver Europas yppersta scener, då uppväxte samtidigt
en man, som, så vidt jag kan bedöma det, var rikligt utrustad
med anlag, hvilka kunnat göra af honom en utmärkt konstnär.
Det var friherre August Mannerheim. Han hade bättre än
någon tillfälle att utbilda sina anlag och gjorde det på sitt sätt.
Han arbetade sig till en förmåga i kritik, hvari han stod
oöfver-träffad i detta land. Hvad fransosen kallar ale point bien
lini* i en konst, upptäckte han och framhöll det med
godmodighet, med säkerhet och med en takt, som icke svek. Äfven
i utöfvandet af konsten försökte han sig och gjorde sina
utmärkta egenskaper gällande, men med det mest primitiva medel:
han höll sig till pennan. Hans lynne var vändt åt satiren; det
återspeglades också i hans produkter. Han ritade förträffligt,
så att man ögonblickligen kände igen, hvem han menade, ehuru
han alltid tog figurerna från ryggen, karakteriskt nog. Der
satt han vid sitt embetsbord, som ingalunda brukar samla ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
