Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ex. emellan Himalayas klyftor eller Finlands sjöar. Ganska
säkert är, att utslaget i sådant fall ingalunda skulle affattas
strängare, än nu är så beqvämt färdigt äfven för den svagaste
eftertanke och klenaste sakkännedom. Och än mera kan det
tagas för afgjordt. att vi finnar, ifall sistantvdda hypotes vore
tänkbar, med styfvaste stolthet skulle förfäkta förträffligheten
af vår tidigare alexandrinartade literatur.
Obestridlig är i alla fall desse så ringa aktade
alexandri-nares förtjenst bland mycket annat äfven om efterverldens vetande,
hvad Aristoteles’ lefverne och skrifter beträffar. Också stod
den stagiritiske store tänkaren närmare en kulturperiod af
relativ bortvissning än de primitivare, naturkraftigare snillen, hvilka
hade spirat upp under Atens blomstringstid. Det ligger ändock
en tyngre, höstligare luft öfver det aristoteliska mångkunniga
insamlandet af förråd för vetandets alla möjliga lador. Det
påminner med strängt allvar derom, att ej blott vårens, utan
äfven sommarens gladare tider äro förbi. Ingen vill väl ändock
bestrida, att detta höstliga arbete varit förunderligen rikt på
margfaldig nytta. Hvad sknlle väl den inbrytande vintern hafva
att lefva uppå, ifall skördens idoge män icke hade sörjt ej
endast för sin egen tid, utan äfven för den, som derefter måste
komma?
Så obestridlig betydelse och vigt än Aristoteles’ skrifter i
alla tider och framför allt i de på ljus och sjelfständig insigt
fattigaste haft både såsom undervisande och manande till
eftertanke, blefvo de likväl derjemte oafbrutet förföljda af ett
missöde, hvilket knappt nog i samma grad hemsökt någon annan
författares tankefoster. De hafva nämligen åtminstone lika ofta,
som de ledt på den rätta vägen dem, för hvilka de gällt såsom
högsta auktoritet och rättesnöre, vilsefört sina adepter på de
ödsligaste, vildaste afvägar. Om de å ena sidan för det rikt
begåfvade araberfolket, hvilket i Europa bildade sig till
mensk-lighetens fackelbärare, som lyste henne genom medeltidens
hemskaste töcken, voro dess fotters klaraste lykta och fostrade sådana
andar som Avicenna och Averroes, gåfvo de likväl anledning
derjemte till oändlig förbistring och argaste meningsstridigheter
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
