Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dramatiska konstens föreskrifter, voro ämnade att höja den
lätt-fardige furstens illa medfarna moraliska kredit, komma oss att finna
hans fege, förrädiske förföljares beteende emot honom ännu nesligare.
Sammalunda gör minnet af det ädelmod, marsken i början af
stycket ådagalade mot sin olycksaliga maka, det mord, han
föröfvar mot sin värn- och vapenlöse, af lömske förrädare
kring-hvärfde konung, dubbelt ohyggligt. Jag har väl alltid ansett
det med en slagtarknif beväpnade vilddjuret Ankarströms illbragd
midt i en maskeradbals aljusa lampors sken” för det
vedervärdigaste, menniskotanken kunde föreställa sig. Och likväl kan
det vara tu tal derom, huruvida ej det diktade hjeltetag,
hvarmed den tappre Marsk Stig kastar ned sin mördade kung på
en halmkärfve i den fattiga ladan, hvars brand illusterar pjesens
slut, kan göra Ankarströms historiska dåd rangen stridig.
Ingen vill väl bestrida, att en sammanvärjning, tilistään
af många mot en enda individ, ej lätteligen kan prydas med
poetisk glans, det föresatta målet må då vara tillfredsställelsen
af en arm personlig fåfänga eller en kejsarekrona. Hvem vet
icke det, att ej ens Schillers beundransvärda konst förmått
utplåna obehaget, som alltid skall väckas af det officiösa
lönnmordet i Eger? Andra sammansvärjningsscener, förflyttade från
verldsteatern till den dramatiska, hafva dock ledt i bevis
möjligheten att adla lågheten af ett lönnmord, om också icke till
skönhet, likväl till imponerande storhet. Jag tänker härvid
närmast på katastrofen, som kastade den store Julius Cesar liflös
ned vid foten af den stod, man hade upprest åt Pompejus,
hvilken hette ttden store.71 Men mördarkulan var då den mest
verldshistoriska, som någonsin hvälft sig öfver ett nidingsdåd;,
villebrådet, som fälldes, var en man, hvilken visste med sig sjelf,;
att han var den rätte att beherrska verlden, och sjelfva mordet
bevisade, att han ingalunda var den ende, som om honom hyste
en sådan tro. Den stilus, hvarmed han liksom symboliskt
försvarade sitt lif mot de sammansvurne, har uti historiens hand
derefter aldrig upphört att gifva honom rätt.
Det kan väl ej rimligtvis begäras, att en Erik Glipping
skall i dikten stå och falla inför den konspiration, mot hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
