Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade varit omöjligt. Men hvad vi kunna konstatera och
glädja oss öfver är., att det var en nobel ande, som herrskade 1
och lefde i det svenska folket, och derför var det en lycka,
att det ville meddela oss sina förhållanden. Detta kan i många
förhållanden vara en mycket tvetydig lycka vid eröfringar, men
här var det väl; och mycket, för hvilket det finska folket har
lefvat och kommer att lefva, är ett uttryck af deu ande, det
derigeuom erhöll.
Herrarne kunna föreställa sig den saken, om ni reser 1
med en god vän en dag, en vecka, en månad; under tidernas 1
lopp inträffa åtskilliga kollisioner; vill man ihågkomma dem,
drager man fram dem och man klagar öfver reskamraten. Men
räknar man icke så noga detaljerna, utan följer en öfversigt af
det hela, så kommer man ihåg, att man ändå har lefvat ljufiigt
tillsammans; de faror, man öfverstått, de antaga en kär
karakter, och glädjen blir det öfvervägande för minnet. Så är
sakens sammanhang.
Och huru mycket vi än tro oss hafva haft anledning att
klaga, sä har det varit en lycka i alla fall, att ledarne af våra
gemensamma öden mer än en gång tillhörde de yppersta, historien
vet att omtala. Vi kunna med stolthet tänka på det, att det
var våra förfäder, som räddade den store — deu störste —
Gustaf Adolf vid Demmin och som dogo med honom vid Ltttzen, ]
och mycket dylikt, som vi icke böra glönuna, och som vi glömma,
då vi tänka blott på våra förfäders lidanden. De voro stora,
jag medgifver det. och mitt hjerta har blödt lika som andras
vid hågkomsten deraf, men den lyftning, som store mäns ger- 3
ningar framkallat hos nationen och som så omisskänneligen
röjde sig hos alla, som lydde de store ledarne af våra öden, 1
den kan icke nog värderas, och dess minne är så dyrbart, att
det öfverväger sorgen öfver de lidanden, vårt folk genomgått.
Det glömmes icke, att finnar och svenskar voro främmande till
extraktion för hvarandra; men det gifves andra blodsband än de,
som framkallas af vår födelse, blodsband, som förena nationer
lika som individer, som hafva kämpat och stupat på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
