Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jer sig deri, att de förstnämnde ej nu mera kringgärda
kunskapens frukter såsom en själaspis, förbehållen endast några strängt
slutna kretsar. I enlighet med Kristi egen, af Luther
upplif-vade och troget följda föreskrift är det för dem den heligaste
samvetssak att <jå ut och lära allt folk. Ifrån
bibelöfversätt-ningen till den obetydligaste abc bok, går all deras literära
verksamhet så uteslutande ut på att genom populariserandet af
religionskunskapen göra menigheten deraf delaktig, att det
vetenskapliga vetandet länge nedsättes till endast sekundärt medel
för folkundervisningen i kristendomens grundsanningar. Medan
Luthers egna bemödanden åt detta, håll mana till nitisk
efterföljd, tyckas den lärde Melanchtons, Erasmi, Reuchlins och
Ulrich von Hattens exempel ännu länge för våra landsmän så godt
som förlorade. Men utan känsla af djup vördnad kan man i
alla fall icke erinra sig denna bergfasta tro på kunskapens
helsobringande kraft och detta sannt kristliga och derför äfven
sannt protestantiska erkännande af hvar mensklig individs
rättighet att deraf få sig sin del beskärd. Grunden för det fasta,
ömsesidigt välgörande förbundet mellan kyrka och skola var
sålunda ifrån begynnelsen här af protestantismen lagd på långt
liberalare, för ädel humanitet mera välgörande vilkor, än inom
katolicismen någonsin kunde blifva fråga. Ty detta förbund
uteslöt ingalunda möjligheten, äfven af vetenskapens högre
utveckling, så snart det finska folkets ande hunnit till mognad för en
sådan. Det hände väl sedermera, ty värr, ej sällan, att den
protestantiska teologin såsom vetenskap gick genom sin blinda,
vresiga intolerans den af henne bittrare än någonting annat
hatade katolicismens ärender. Men sjelfva denna ultramontanska
— om uttrycket i denna mening får begagnas — protestantiska
ortodoxi skulle blifvit högeligen förundrad, ifall hon fått veta,
att hon mot all verklig lärdom bar afvog sköld. Det var ju i
de flesta fall det stolta medvetandet af sin med svett och möda
skyhögt uppstaplade skolastiska lärdomsmassa, som gjorde henne
otillgänglig för hvarje ljusstråle, framblixtrande ur en annan sfär
af vetande an hennes egen, ätvensom för det friska
mennisko-lifvets friare former. Skolan, sådan hon tänkte sig den, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
