Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkningar kunnat yttra sig på ett ganska divergerande sätt.
Men för Finlands kustboer har detta nationein luftdrag förblifvit
mera främmande än golf- och luftströmmarne i Europas
antipod-hemisfer, om hvilka åtminstone några skepparnyheter hunnit till
dem genom vidtbereste fränder. Medan den finska talande
allmogen känt denna lifsluft strömma in i sin själ, ditledd af så
månget medium, har vårt lands svenskar stått nästan ännu
längre skilda utanför dess verkniugar än sjelfva Sveriges. Ty till
dessa har åtminstone ryktet, ehuru väl något förvirradt genom de
heterogena media, det passerat, framburit ett och annat ljud
derom, att finnarne utom några andra små friheter tagit sig
äfven den att allmännare än någonsin förr betrakta och älska
sitt land såsom sitt eget och ingen annans tillhörighet. Och
så sorgligt det är att medgifva sådant, kan det dock icke
bestridas, att äfven Europas stora kulturländer tagit en vänligare del
i finska folkets yttringar af ett nationelt lif, än fallet visat sig
vara med desse, de tusen sjöarnes egentligaste sjömän, hvilka,
om de det vilja eller icke, ej kunna undgå att kallas finnar,
ifall någon talar om dem såsom tillhörande ett folk, en nation.
Gifves det någonting, som finsk-svenskarne hafva rätt att
både nu och i all framtid förebrå oss alla andra, är det väl
likgiltigheten och kölden, hvarmed de lemnats åsido, liksom de
hade varit endast snyltgäster och asnakabisarT1, medan finska
folket kallats till delaktigheten i medvetandet af att tillhöra ett
helt, en organism, genom hvilken begynte strömma en liffullhet,
meddelande sig åt samtliga dess lemmar, och hvarförutan dessa
måste sönderfalla till intet såsom de förvissnade grenarne af ett
träd, hvars lifssafter torkat bort, hvars sönderrifna krona kröner
blott stoftet, hvarpå den dignat ned. Äfven i do mest rikt
be-gåfvade nationers själ uppspirar en dylik känslornas blomning
ej stort oftare, än enligt sagan aloens blomstringsstunder inträffa:
en enda gång uti seklet. Skall då det ringa finska folket mäkta
ined att ur sitt lif oftare framföda än sådan yttring? Gifve Gud,
att så vore! Men ju högre dess lif blir stegradt, med desto större
välbehag skall dess minne blicka tillbaka på dessa tider, hvilka
tyckas oss nu iefvande, som uthärdat alla deras vedermödor, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
