Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mästerligt beherrska detta liaf, hvarur faran så ofta uppstiger,
men jemte lienne äfven hedern och hjeltefröjden att kunna segra
öfver faran, allt detta har utan tvifvel medverkat dertill, att
finsk-svenskarne tyckt och tycka sig ännu i dag utan allsköns
fåfänga kunna göra sig sjelfva den rättvisan, att de af Guds nåde
och med menniskornas begifvande upphöjts till landets
privilegierade bondestånd, i qvalitet oändligen förträffligare än desse
finska stackare, om hvilkas inre rikedom de hört långt mindre
än om Kaliforniens och Nya Hollands. Medan det i främmande
land mer än en gång blifvit sagdt och med undran liördt, att
den finske bonden genom adeln i sitt sinne och sin mottaglighet
för bildning står vida upphöjd öfver mången bålstor aristokrat
annorstädes, har det stundom händt, att svensk-finnen sett knappt
en.menniskas like i afkomlingen af desse, hvilkas ihärdiga
seghet och oförstörda kraft ryckt den civiliserande åkertegen ur
det hårdaste klimats, den oblidaste naturs våld och som, när
krigets konst ånyo förbytt deras bygd till en öken, aldrig
misströstat om att kunna förvandla den åter igen till ett
mennisko-hemvist. Men deras oafbrutna dagsverke, som räknar sina
dagar med sekel, har fortgått långsamt, utan buller och bång,
hvaraf uppmärksamheten fängslas; utan plötsligt framträdande
resultater, slående blicken med förvåning. Det har
fortsatts tyst, omärkbart liksom den befruktade naturens eget arbete,
innan våren låter dettas verkningar framskina. Huru htet den
finska bonden förstått att pruta med sin möda eller omgifva
sig med ett sken af imponerande hastighet, deraf erbjudes en
åskådlig bild i hans sätt att såsom kommunikationsmedel
begagna sina tusen sjöar, jemfördt med kustbons förfarande med
hafsfjärdarne i samma afseende. Undergifven och trägen liksom
en galérslaf sätter sig landtkrabban vid åran äfven i den gröfsta
kvrkbåt; vare sig att vinden blåser med eller mot, inverka dess
nycker föga eller intet på den kurs, han tager. Hans färd
öfver den skummande vågen kan ofta nog för honom vara en
lifsfara, men aldrig en sjungande fröjd: alltid är den deremot
en tung möda. Ty han saknar detta segel, som skulle lyfta
mödan från hans skuldra, och gifva ej blott helt andra vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
