Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ung man af den svenska talande allmogen, anklagad för mord,
öfverbevistes om sitt brott och fälldes till det straff, hans
miss-gerning förtjent hade. Men domen syntes hans älskarinna icke
blott hård, utan ock ytterligt orättvis. Och argumentet, hon för
sin åsigts riktighet anförde, lydde så: „det var ju bara en finne,
han slagit ihjäl/“ Denna kärlekens horribla apologi för
brödra-mordet står vid kanten af en så fruktansvärd afgrund, att jag
kanske skulle gjort rättast uti att endast peka på den, då jag
ville demonstrera nödvändigheten af att åstadkomma större tenhet
i medvetandet71 inom de tvänne hufvudbeståndsdelarne af finska
folket, iin beklagligtvis för det närvarande råder deri. Den, som
bebjertat det förfärliga, som ligger i en sådan dissonans mellan
de elementer, hvilka hafva sitt uttryck i de båda skilda språken
och borde smälta ihop uti kärleken till det fosterland, der lifvets
hat’ åt dem hvardera beskärt en strand, den kan väl ej längre
betvifla nödvändigheten af att ofvanom de tillfälliga naturliga
skiljaktigheterna sammanfläta ett högre audeligt föreningsband.
Möjligheten af en sådan försonings- och föreningsprocess kan
deremot synas mera tvifvel underkastad, åtminstone inför det
kallt öfvervägande förståndet. Och visserligen kunna svårigheterna
dervid icke besegras genom de medel, öfver hvilka ett sådant
förstånd förfogar. Hvad hatet bryter, kan blott kärlek hela.
Blott denna har fått kraften att ur sig utveckla det ljus, som
kan leda till klar insigt deri, att stranden i och för sig sjelf
är ett oting, ett intet, hvilket första störtsjö bortspolar efter
godtycke, ifall stranden ej bakom sig har ett land, hvaraf den
först upphöjes till någonting annat än en sandrefvel: medan
landet från sin sida lär sig fatta, hvilken uppfriskande hafsluft kan
från stranden strömma upp till dess stela enformighet. Och
hvad det ur kärleken utströmmande ljuset förberedt, kan endast
den ur samma källa härflytande värman fullborda:
sammansmältningen af de sig ömsesidigt försvagande stridiga elementerna till
en högre enhet. De ord, Schillers vanna själ lägger på den
gamle banérherren Attinghausens af den nära döden redan
för-isade läppar, hafva sin giltighet också för våra förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
