Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt palladium likväl ej irrat
Biltogt länge. Lyft af starka liänder,
Fallet tempel skönt sig höjer re’n:
Och vår blick, som på ruiner stirrat,
Skådar hänryckt, hur sig nyfödt tänder
Altarflammans milda helgonsken.
Då oss sorgens bleka andar skaka,
Tro vi, att det bästa ren har farit,
Hoppet släcker ut sitt sänkta bloss:
Minnet kan dock börda allt tillbaka:
Hvad vi egt och hvad vi fordom varit,
Tröstande dess trollstaf för till oss.
Se när sommardagen är förgången,
Täljer fadren, då sig barnen samla,
Hvad i forna dar han skönast såg:
Så din anblick lifvar åter mången
Känsla, lyfter mäktigt upp det gamla;
Kära minnen utur tidens våg.
Då de helsa oss som forna vänner.
Kör vårt mod igen med purpur-tömmar
Genom ådrorna mer gladt sitt spann;
Efter ljus ånyo törsten bränner,
Strålig ler mot våra ungdomsdrömmar
Hoppets morgon, som den fordom brann.
Varm är känslan i de unga hjertan,
Kärlek, eld — och trohet går i döden
Eller trotsar hjeltemodigt den.
Af din sorg vi kände bittert smärtan;
Ljuft vi dela dina glada öden,
Du vår trogne, faderlige vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
